Morfar, rötter och hjärtan

Min morfar hette Knut Valentin Hjelm. Han var född 1909 och dog 1981. Hans mamma och kyrkböckerna kunde aldrig komma överens om han var född den 10 eller 12 december…

Idag är det min morfars namnsdag. Jag minns honom så väl. Snällare människa fick man leta efter. Under mellanstadiet skjutsade han mig på sin vita moped, som såg ut som en vespa, till Brobyskolan. Sista julen med honom minns jag att han klappade på sitt knä när tomten skulle komma och jag satte mig där fast det var ju så PINSAMT!!! Jag var ju 13 år! Då ska man inte sitta i morfars knä. Men jag ville inte göra morfar ledsen utan satte mig och det kändes så GOTT. Jag skämdes och var varm inombords på samma gång. När han inte längre fanns ett drygt halvår senare var jag så glad och tacksam att jag fick sitta i hans knä under vår sista jul tillsammans.

Morfar hade fru, 5 barn och massor av barnbarn. Men bredvid hans sjukhussäng, på nattygsbordet, stod ett fotografi av hans älskade hund, en labrador som hette Pia. Som vi skrattade och skämtade om detta. Det sägs om morfar att när han gick till Konsum med Pia så lämnade han henne utanför utan att binda henne. Om han sa åt henne att stanna kvar så rörde hon sig inte ur fläcken. En dag sökte personalen i affären upp morfar när han höll på att handla. De tyckte så synd om Pia som fick dörren på sig när den öppnades automatiskt varje gång en kund gick in…

Min morfar var av knektsläkt och deras knekttorp fick ge namn åt kommunens soptipp. Jo jag tackar jag! Inte alla som har en släkt som har fått ge namn åt en soptipp, Hjelmsborgstippen (försök inte stava det med ä!!!). Min morfar hade en bror som dog i spanska sjukan på 1920-talet. I familjen föddes också två tvillingar som lär ha varit så små så att min mammas farmor badade dem i en tekopp. De dog så småningom. Inte vet jag, men berättelserna jag hört lever vidare inom mig.

Morfar var gift med min mormor, Tyra. Hon hade ett väldigt bekymmer om kajorna i lasarettsparken. Särskilt lade hon märke till en som hade skadat benet och inte kunde skaffa mat til sig själv och sin fru. Mormor gick dit varje dag med mat tills benet hade läkt. Men det är en annan historia som jag tänker berätta om en annan gång.

Idag, på min morfars namnsdag, fyller jag år. När jag var liten fanns ingen S:t Valentin, ingen alla hjärtans dag. Det var bara min födelsedag. Punkt slut. Jag fick massor av Wahlströms böcker om Vitnos och Vips. Det var det som räknades.

Jag föddes för 46 år sedan, som resultatet av att min mamma och pappa hade blivit kära i varandra. Det tackar jag dem båda för! Jag har fått det berättat för mig. Min pappa låg i lumpen, körde som en galning i snöstorm men fick inte komma in på BB för det fick inte papporna på den tiden. Mamma var jätterädd för jag var så tjock så mina ögon syntes knappt. Hon hade fött en dotter två år tidigare som hade dött vid födseln. Flickan hette Ingela (som min faster) och var född den 26 november (samma dag som min dotter Lovisa).

I dagarna har det skapats en facebook-grupp ”Söderköping nu och då”. Människor lägger upp bilder från förr på människor och platser. Och plötsligt färdas man tillbaka i tid och rum. Man minns. Man känner. ”Kommer du ihåg…?” ”tänk när vi…” En gemensam bakgrund som skapar samhörighet.

Vi kan bara konstatera att våra rötter är viktiga. Det är där vi tar avstamp för att leva i nuet och ta oss an framtiden.

Att ditt hjärta slår beror på beslut fattade av människor för länge sedan.

Ta hand om era rötter och hjärtan/Annie

Valentin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s