Morbror Lasse, hederlighet och dåtiden

Min mammas näst äldste bror hette Lasse. Utav de 5 syskonen var det han som hade läshuvud och fick gå i realskolan. Lasse var en tänkare, som höll hårt på sina principer om rätt och fel. En stor del av sitt liv ägnade han åt släktforskning och det är honom vi kan tacka för att vår släkts historia har studerats minutiöst noga och nedtecknats i detalj så långt tillbaka som kyrkböckerna sträcker sig. Vår släkt var sin byggd och sina rötter trogna och det var Lasse också. Av syskonen var nog Lasse den som starkast inkarnerade drag och egenskaper från båda sin föräldrar, min mormor och morfar, på gott och ont…

För Lasse var allting bättre förr. När slutade förr? Ja, troligtvis någon gång på 50-talet. Därefter gick det utför…

Vad var det som hände egentligen? Efter examen på realskolan fick Lasse arbete på en advokatfirma i Norrköping. Hans arbete bestod bl a i att hjälpa kunder med redovisning och deklarationer. Han var extremt plikttrogen men han hade också en oerhört stark känsla för vad som var rätt och fel. Att försöka lura Staten på skatt, försöka komma undan med ekonomisk vinning för egen del var det värsta Lasse visste. Det var det ultimata moraliska förfallet i hans ögon. Så gör man bara inte. Hans tid på redovisningsbyrån blev inte lång och han sa upp sig på egen begäran…

Lasse växte upp i arbetarklassmiljö under folkhemsbyggets tid. En period då det inte var självklart att barnen fick läsa vidare. Av 5 syskon var han den som fick den ynnesten, inte utan umbäranden från morfars och mormors sida. Han var den som fick studera och det kostade pengar. Han var den av syskonen som ville ta studentexamen och det var han som också fick chansen.

Liksom hela familjen Hjelm var Lasse trogen de socialdemokratiska värderingarna. Landet byggdes med hjälp av Erlander, togs över av Sträng och Olof Palme. Solidaritet, hederlighet, plikt var osvikliga principer. Landet skulle byggas underifrån och alla skulle hjälpa till och bidra proportionellt efter sin förmåga. Lasse växte upp under en tid då klasskillnaderna var påtagliga, då arbetarnas rättigheter inte var självklara. Detsamma gällde kulturens område. Vilhelm Moberg var nationalskalden. Dan Andersson var poeten framför alla. Resten hörde till finkulturen. Lasse var sin klass trogen uti fingerspetsarna.

I sin ungdom var han förlovad. Förlovningen ägde rum någon gång på 50-talet i Kisa. Utan förvarning slog flickan upp förlovningen och även om ingen pratade om det visste alla att det var något som han tog fruktansvärt hårt. Efter det levde han själv, bodde hemma långt upp i vuxen ålder. När han och jag pga vårt gemensamma intresse för lokalhistoria vid ett tillfälle besökte emmigrantmuséet i Kisa nämnde han helt kort sin ungdoms stora sorg.

Efter anställningen på advokat/redovisningsbyrån i Norrköping började Lasse arbeta på Makroplast i Söderköping och där arbetade han fram till sin sjukpensionering. Plikttroget åkte han till sitt arbete på cykel varje dag . Där började han också arbeta fackligt. Sina principer för heder och känsla för att alltid göra rätt för sig bar han med sig in i sitt nya arbete. Det berättas att han för sina fackliga uppdrag fick ett arvode, en struntsumma, som han deklarerade för som inkomst. Följden blev att alla andra fackligt aktiva på Makroplast blev tvungna att deklarera för samma inkomst. Det sågs inte med blida ögon av alla men för Lasse var det en självklarhet. Rätt ska vara rätt!

På äldre dar flyttade han hemifrån, till egen lägenhet på Ringvägen. Svårt märkt av sin lungsjukdom kunde han med möda ta sig till Brittas Livs en gång om dagen för att handla mat. En gång upptäckte han när han kom hem att kassörskan hade gett honom för mycket växel tillbaka när han handlat. Det rörde sig inte om många kronor. Något sådant klarade inte Lasses samvete av så trots sin lungkapacitet på mindre än 25 % gick han tillbaka till affären för att lämna tillbaka de kronor han fått för mycket.

Lasse var den av syskonen Hjelm som först lämnade jordelivet, januari 1996 om jag inte minns fel. Hans liv var i mångt och mycket tragiskt men jag kan ändå bara minnas honom med glädje och värme. Jag beundrade då och beundrar fortfarande hans principfasthet och känsla för rätt och fel även om det inte alltid var till gagn för honom själv. Jag såg upp till honom för hans passion och kunskap om lokalhistoria. Och han bar sitt öde och sina livsval med jämnmod, osviklig sin tro på heder och rätt.

Ta hand om varandra, er heder och er dåtid/Annie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s