Morbror Janne, snällheten och envisheten

Nu har turen kommit till att berätta om min mammas yngste bror, Jan Hjelm. Genast blir det tuffare för mig för Janne är utan tvivel den morbror som jag har levat närmast under åren lopp, inte minst under vår tid i Sundhaken. 1963 började morfar och mormor hyra det stället på Norra Finnö av Mörner i Torönsborg tillsammans med Janne som var den av syskonen Hjelm som uppskattade och värdesatte stället mest.

Janne beskrivs kort och gott enklast med följande ord som säger allt om honom enligt mig: oerhört snäll, vansinnigt envis och en enastående hantverkare!

Snäll, ja det var han verkligen. Det fanns inte i hans värld att önska någon illa. Han var helt enkelt ursnäll. Övriga försök till beskrivningar är överflödiga. Hur djupt man än grävde så gick det inte att hitta något ont i honom. Jag saknar honom något oerhört och är så glad att han var min morbror. Alla minnen jag har från Birgittagatan, Lärkstigen, Sundhaken värmer mig inombords.

Envisheten var det sen ja… Han var inte ensam om det bland syskonen Hjelm men frågan är om han inte vann över alla sina syskon. Att ge sig in i en diskussion med Janne när han bestämt sig var lönlöst. Hade han bestämt sig så hade han. Tyvärr var inte hans envishet alltid till hans eget bästa. När han fick en spik i foten sa han envist att det skulle gå över trots att alla i hans omgivning var oroliga. Det slutade med kallbrand och att han fick amputera foten men även detta öde bar han med jämnmod.

Sen har vi hantverket. Janne jobbade på cementgjuteriet i Söderköping. Han var en av få som kunde gjuta cement i sandformar. Han gjorde kanoner, tavlor med olika cementmotiv och hans skicklighet var enorm. På lediga stunder ägnade han sig gärna åt finsnickerier och att svarva föremål i olika träslag. I min ägo har jag ett kakfat och en sockerskål svarvat i körsbärsträ som jag inte skulle sälja om jag så fick en miljon…

Att förhäva sig eller göra sig märkvärdig var inte Jannes melodi. En anekdot är när jag och min dåvarande sambo Henka hyrde lillstugan i Sundhaken. Det var dags att rödfärga båda husen och greve Mörner stod för rödfärgen men hyresgästerna stod för arbetet. Min sambo hade aldrig målat med falu rödfärg innan men rådet från Janne var glasklart: ”Dä ä bare å blaske på”.

Många fina och roliga minnen har jag från morbror Janne men ett vill jag särskilt lyfta fram:

En gång om året skulle dasset i Sundhaken tömmas. Det var Jannes jobb och det gjorde han varje midsommaraftonsmorgon. Arbetet inleddes med en ordentlig sup och sen forslades den stinkande tunnan bort och grävdes ner. Jag är honom oerhört tacksam för jag slapp hjälpa till. Och alla fantastiska midsomrar som därpå följde och som jag har firat i Sundhaken med släkt och vänner, tackar jag Janne och Ingrid för liksom mina kusiner Magnus och Lena.

Och apropå envisheten: När min son gick i mellanstadiet fick jag vid varje utvecklingssamtal höra att han var så envis och ville göra saker på sitt sätt. Han räknade ut mattetal men inte på det sättet som fröken ville. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”ja ja, han har att brås på. Envisheten och att göra saker på sitt sätt och att det ändå blev rätt till slut…”

Någon gång i februari eller mars 2007 var jag på röntgen på Vrinnevisjukhuset med min son som hade skadat foten. I väntrummet möter jag Janne och hans fru Ingrid. Han såg allt annat än pigg ut men ändå kom det som en stor chock när han kort därefter lämnade oss.

Jag saknar min morbror men är oerhört tacksam för alla fina minnen han gett mig!

Ta hand om era morbröder och alla snälla människor/Annie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s