Moster Anita, kiknande skratt och bingo!

När jag tänker på min moster Anita -faktiskt den enda av mammas syskon som fortfarande lever- så blir jag glad. Ingen kan skratta som Anita!!! Hela hon skrattar, kroppen, ansiktet, rösten. Vem kan hålla tillbaka när min moster brister ut i ett hejdlöst fnitter?

Många minnen har jag av min moster så jag vet knappt var jag ska börja. När hon jobbade på Astlinds och gav mig månadskoppar i present varje gång jag fyllde år? Idag har jag alla kopparna prydligt nedpackade i min brudkista och jag väntar bara på en bra plats att få packa upp dem på. Så glad jag var att få dessa koppar som var så vackra. En särskild blomma för varje månad…

Eller ska jag börja med djur? Jag minns hur Anita tog en katt från oss. Mysen hette han och var rödgul om jag inte minns fel. Vi behöll själva Pysen, en gråspräcklig katt.

Ludde glömmer jag aldrig!!! En ettrig liten grå dvärgpudel som älskade sin familj. Men när han var i bilen skyddade han sitt revir mot allt och alla. När vi kom i närheten av bilen högg han mot oss genom bilrutan. Men utanför bilen var han hur snäll som helst men det var den egna familjen han var lojal mot.

Kan man nämna Anita utan att prata om Lennart? Hans passion för fotboll lämnar jag därhän, den är oomtvistad. Från början var han ett osvikligt fan av Ramunder och sedan en trogen medarbetare till SIK. Men vad jag framför allt minns från alla somrar i Sundhaken med alla syskonen Hjelm var att Lennart var den som alltid lekte med oss barn. Han kunde leka, skoja och busa i all oändlighet och hans tålamod tog aldrig slut.

Min son Fredrik var ofta hos mormor på onsdagar när Anita kom på besök. En dag skulle de sätta honom på prov. De frågade honom vem som han trodde var äldst av systrarna. Fredrik tittade fundersamt på sin mormor och hennes syster. Slutligen konstaterade han:- Du, mormor är ju skrynklig i ansiktet. Sedan fortsatte han: -Men du Anita är ju tjock så du har inga skrynklor….” Fredrik redde inte riktigt ut situationen med vem som var äldst men ett gott skratt blev det för alla…

Ett annat minne är när Anita fyllde jämt.Vi busade till det och åkte till Alvik kl 24 och släppte in min labrador som fick hoppa upp i hennes säng och väcka henne. Minen var oslagbar….

Men starkast är nog minnet av när mormor och Anita åkte på bingo Folkets hus varje tisdag. Ingen av dem hade körkort så otaliga gånger har jag stått utanför med bilen och väntat på att bingon skulle ta slut och sedan skjutsa hem dem.

Idag är jag glad att min moster finns fortfarande. Och jag borde hälsa på henne oftare…

Ta hand om era levande mostrar och varandra! /Annie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s