Mamma- del 2

Idag skulle mamma ha fyllt 70 år… om hon hade fått leva…

Mamma växte upp i en trygg arbetarmiljö, i ett hus på Morfars kulle. Hon gick i folkskola t o m 1957 och därefter fortsättningsskola i ytterligare ett år. Mamma var nog det man idag skulle kalla för en rejäl flicka, goda betyg i både välskrivning och uppförande. Om hennes tonårsperiod vet jag egentligen inte särskilt mycket. Jag har hört namn nämnas som flyktigast: Lalle, Gugge, Gunilla m fl. Men Birgittagatan och egnahem verkar ha varit ett område fyllt av barn och familjer där alla kände alla.

Mamma var minstingen i syskonskaran Hjelm och hittade nog sällan på dumheter. Men en kväll var hon och syster Anita ute och kom hem mycket senare än utlovat. De skamsna systrarna kom på den briljanta idén att försiktigt smyga uppför källartrappen på Birgittagatan för att inte föräldrarna skulle vakna. Sagt och gjort… men vad de inte hade räknat med var att oroliga föräldrar har mycket god hörsel. Väl uppför trappan, vid dörren i köket, stod morfar och skällde ut de båda döttrarna efter noter och de fick höra hur oroliga föräldrarna varit. Mamma glömde det aldrig, tror jag, och själv fick jag stenhårda regler när jag var tonåring. 24.00 på fredagar och 01.00 på lördagar. Många nätter minns jag när jag och min syster tassade in till mamma och halvviskade: Vi är hemma nu!

Efter skolgång arbetade mamma som hembiträde hos olika familjer. Hon fick goda vitsord för sin punktlighet, matlagning och god hand med barn. Hon uppskattades för sin ärlighet och punktlighet, ett karaktärsdrag som hon bar med sig hela livet. Hur präktigt det än låter så är det bilden jag fått av mamma och bekräftad av andra som kände henne då. Att vara rebell var inte riktigt mammas grej men envis och principfast som få ska gudarna veta…

Lite senare började hon arbeta på järnvägscaféet i Söderköping. Det måste ha varit ett roligt jobb för hon återkom ofta till det och alla glada minnen därifrån. Ett arbete som måste ha passat mamma som hand i handsken då hon älskade att småprata med folk och som hon fick ta med sig i sin fortsatta karriär som kassörska. Mamma älskade att småprata och ”slänga käft” och hade alltid en glad kommentar till hands åt alla som träffade henne.

Det var också på järnvägscaféet som hon träffade min far första gången, i april 1963. Han var på väg hem till Valdemarsvik i sällskap med sina vänner och stannade till på järnvägscaféet. Min far, då 17 år, föll för min mamma, en familjeflicka på 19 år och de blev ett par. Min far (som jag kommer berätta mer om vid ett senare tillfälle) flyttade kort därefter till Söderköping och försörjde sig på diverse jobb, bl a kock på Stadshotellet. När han senare blev anställd på Evaporator fick han en tjänstebostad på Eriksvik och det var mina föräldrars första gemensamma bostad.

De levde ett lugnt och stillsamt liv och umgicks mest med varandra och mammas släkt. Ungefär som vilket ungt par som helst med andra ord. Mamma blev gravid och 26/11 1965 föddes deras första barn, en flicka vid namn Ingela. En stor tragedi var det då flickan föddes med vattenskalle och dog vid förlossningen. Inte förrän min mamma låg på förlossningen fick de veta att något var galet. För mina föräldrar, men framför allt för mamma, var det ett stort trauma att komma tillbaka till stan och möta alla med platt mage och förklara att det inte gick bra….

Exakt på dagen 30 år senare, 26/11 1995, föddes min dotter Lovisa, 14 dagar för tidigt. När jag ringde till mamma och berättade svarade hon bara: -Jag kände på mig att det skulle bli idag…

Mina föräldrar gifte sig i Valdemarsvik den 16/4 1966. Knappt ett år senare föddes jag, i februari 1967 . Mamma vågade knappt tro på att det gått bra och eftersom jag var så tjock så mina ögon knappt syntes bland i kindhullet frågade hon doktorn flera gånger om jag verkligen var välskapt…

I april 1968 föddes min syster Åsa och dessförinnan hade vi hunnit flytta in i de nybyggda lägenheterna på Ringvägen 34 I. Först bodde vi i en 2:a på nedre botten men när familjen utökades flyttade vi en trappa upp till andra våningen. Därifrån har jag mitt första minne, nämligen hur jag bär min blåa potta uppför trappen till vår nya lägenhet. Jag var troligtvis 2 eller 3 år då men stoltheten över att bära min egen potta minns jag.

Där bodde vi och levde tryggt. Mamma var hemma och min far körde bryggarbil samtidigt som han läste in ingenjörsexamen på distans. Någon gång runt 1972 bestämmde de sig för att leta egen bostad och min far hittade en tomt i Bleckstad som mina föräldrar fick köpa för en rimlig penning. Min far, som då fått jobb som byggnadsingenjör på BPA, började bygga huset vid Edwardsborg som stod klart någon gång 1973.

Oj oj, om jag skulle skriva om alla minnen från den tiden så skulle jag aldrig sluta. Jag minns dammen vi byggde och hur min syster och jag fångade ödlor som vi lekte med i dockhuset. Jag minns vår hund Bobben, katten Pysen och Mirran, en hittekatt som vi tog hand om. Jag minns alla i Bleckstad, Karin och Bosse Ziedén, familjen Andersson och alla Hermelin. Mjölken vi hämtade hos Elof i en vit hink direkt från mjölktanken. Hur vi byggde stall och fick våra första hästar, Pyret och Jessica. Logdanserna där jag förtvivlat försökte få mina föräldrar att bjuda in Abba som just vunnit schlagerfestivalen med Waterloo men där jag slutligen fick nöja mig med ett dansband från Finspång.

Mina föräldrars äktenskap började knaka i fogarna… Det förflutna hinner ofta ikapp människor till slut. 1975 föddes min yngsta helsyster, Lottie. Men ibland kan inte ens ett försoningsbarn rädda ett förhållande, hur gärna båda än vill. Mina föräldrar skildes sommaren 1976…

Om mamma var här idag skulle jag vilja tacka henne för min fantastiska, trygga barndom. Hon fanns alltid där och vi, hennes barn och familj var hennes allt. Jag unnar alla barn en likadan mamma som jag hade förmånen att ha.

Grattis på 70-årsdagen kära mamma….

Var rädda om varandra och er barndom!

Annie

Annonser

Gaudeamus igitur … Ecce homo

Gaudeamus igitur.
Iuvenes dum sumus.
Gaudeamus igitur.
Iuvenes dum sumus.
Post iucundam iuventutem.
Post molestam senectutem.
Nos habebit humus —
Nos habebit humus.

‘Låt oss således glädjas
medan vi är unga
Låt oss således glädjas
medan vi är unga
efter en glädjefylld ungdom
efter en mödosam ålderdom
kommer vi att bo i jorden
kommer vi att bo i jorden’

Studentexamen, skolavslutning. Vem kan låta bli att ryckas med av alla dessa unga människor som likt kalvar står innanför stängslet och väntar på att få släppas ut på grönbete? När naturen är som vackrast är hela vårt land fullt av ungdomar som väntar på att få ta nästa steg i livet. Det som har varit är passé och imorgon är en annan dag. Hela världen och livet ligger framför en i väntan på att upplevas. Here we come! YES!!!

Som lärare är det omöjligt att inte ryckas med. Känslorna är blandade. Glädje över att eleverna är i hamn på andra sidan. Tacksamheten över att ha fått följa dem på vägen. Den euforiska stämningen i all festyra. Vemod för att de nu lämnar oss, vi som umgåtts med dem dagligen i flera års tid. En smula saknad och undran över hur kommer det att gå sen? Stoltheten och tacksamheten över att ha fått följa dem på vägen.

Men under varje studentmössa, bakom varje elevs ansikte, finns en livshistoria. Den kan vara kantad av framgång, glädje och lätthet. Men den kan också rymma sorger, svårigheter på vägen, hårt slit och misslyckanden och förhoppningsvis en vilja att alltid komma igen. Hos många elever finns båda ingredienserna, i lite olika proportioner. Ofta äger det ena över till förfång för det andra.

Låt oss aldrig glömma det när vi möter alla studenter, elever, barn eller alla andra för den delen. Inuti varje människa finns en livshistoria som är värd att berättas. Se trädet mitt i skogen! Se varje barn eller ungdom i skocken av eleven. Se människan! Ecce homo!

Var rädda om varandra och nästa steg i livet!

Annie