Mamma- del 3

Mina föräldrar skildes sommaren 1976 när jag var 9 år och min yngsta syster just hade fyllt 1 år. Kanske är jag just nu på väg att skriva mitt svåraste blogginlägg någonsin. Men jag vill förstå, jag vill försonas och gå vidare. Idag är jag vuxen och har perspektiv på det som hände. Som barn hade jag det inte. Länge levde jag med ett trauma som jag inte önskar att någon annan människa får uppleva även om jag misstänker att jag inte är ensam.

Med mina föräldrars skilsmässa följde 10 års helvete, ja kanske ännu mer med förvecklingar och konsekvenser ända fram till idag. Förmodligen ett skolexempel på hur föräldrar INTE bör göra vid en skilsmässa och hur barnen kan få sitta emellan och bli slagträn när föräldrarna träter…

Egentligen började allt innan skilsmässan var ett faktum. Mamma var stabiliteten, den lugna, trygga, skötsamma. Min far lyckades till slut inte leva upp till det som förväntades av honom. Hans trasiga bakgrund och brist på trygghet hann ifatt honom. Mamma lappade och lagade, var lojal och trogen och satte familjen främst. Ekonomin ska vi inte tala om. Sparsam och redig, alltid göra rätt för sig var något hon fått med sig från barnsben. Från lägenhet på Ringvägen till ett nybyggt hus i Bleckstad var allt frid och fröjd.

Någon gång i mitten av 70-talet kraschade allt. Min far med sitt handlande och beteende var den direkta orsaken till skilsmässan. Därom råder inget tvivel och han och jag är rörande överens på den punkten. Min yngsta syster Lottie föddes 1975 som ett försoningsbarn men mamma fick nog och det var inte konstigt. En otrohet som uppdagades med graviditet som följd var det som fick mamma att till slut att begära skilsmässa.

Det nya förhållandet varade inte länge. En dotter föddes efter att min far och den nya kvinnan redan hunnit separera. Min far försökte med alla betänkliga medel få tillbaka mamma men hon var sårad och kränkt efter allt hon fått stå ut med och ingen kan klandra henne för det.

Mamma stod för stabiliteten, det trygga och rejäla familjelivet. Min far som kom från en trasig uppväxt med svåra familjeförhållanden värdesatte det men hade inte alltid förmågan att leva upp till förväntningarna med allt som förväntades av honom. Frågan är vem av mina föräldrar som blev mest besvikna av detta faktum.

Ja, 10 års helvete följde, milt uttryckt. Vår far bråkade och mamma försökte skydda oss och hålla ihop allt. Som tur var hade hon ett nätverk med släkt: syskon, föräldrar mm. Mitt i allt detta stod vi 3 systrar. Såklart tog vi mammas parti. Hon var den som var sårad, utsatt. Det var hon som stod för tryggheten och kämpade med näbbar och klor för vår skull.

Men jag tyckte synd om vår pappa som blev ensam och flyttade till honom ett år efter skilsmässan. Mamma stöttade mig i detta beslut även om hon var ledsen och att det inte blev så långvarigt men mer om detta ska jag berätta en annan gång…

Mamma byggde sitt liv på egen hand med oss döttrar. Tog körkort, jobbade halvtid inom handeln. Hur klarade hon allt? Vi, hennes döttrar var hennes allt och idag kan jag ana vidden av hennes bedrift och förundras över hur hon klarade allt utan att bryta ihop.

Ja, hur orkade mamma? Hur fick hon ihop vardagen, hushållet och ekonomin? Hur kunde hon ta med oss till både Legoland, Nice och Kreta? Hur orkade hon uppfostra 3 döttrar helt själv?

Mammas besvikelse över vår fars svek pratade hon aldrig om i direkta ordalag. Hennes känslor och reaktioner var minst sagt berättigade. Jag tror aldrig att hon egentligen ville att vi skulle hamna mitt i striden. Det bara blev så. Och såren blev djupa, mer djupa än hon hade velat. Men vi döttrar var hennes allt!

Med facit i hand vet jag att mamma inte hade velat att det skulle bli som det blev. Men hon gjorde så gott hon kunde och det gjorde även vår far. Vem rår över starka känslor?

Var rädda om varandra och handskas klokt med era skilsmässor/ Annie

Annonser