Mamma- del 3

Mina föräldrar skildes sommaren 1976 när jag var 9 år och min yngsta syster just hade fyllt 1 år. Kanske är jag just nu på väg att skriva mitt svåraste blogginlägg någonsin. Men jag vill förstå, jag vill försonas och gå vidare. Idag är jag vuxen och har perspektiv på det som hände. Som barn hade jag det inte. Länge levde jag med ett trauma som jag inte önskar att någon annan människa får uppleva även om jag misstänker att jag inte är ensam.

Med mina föräldrars skilsmässa följde 10 års helvete, ja kanske ännu mer med förvecklingar och konsekvenser ända fram till idag. Förmodligen ett skolexempel på hur föräldrar INTE bör göra vid en skilsmässa och hur barnen kan få sitta emellan och bli slagträn när föräldrarna träter…

Egentligen började allt innan skilsmässan var ett faktum. Mamma var stabiliteten, den lugna, trygga, skötsamma. Min far lyckades till slut inte leva upp till det som förväntades av honom. Hans trasiga bakgrund och brist på trygghet hann ifatt honom. Mamma lappade och lagade, var lojal och trogen och satte familjen främst. Ekonomin ska vi inte tala om. Sparsam och redig, alltid göra rätt för sig var något hon fått med sig från barnsben. Från lägenhet på Ringvägen till ett nybyggt hus i Bleckstad var allt frid och fröjd.

Någon gång i mitten av 70-talet kraschade allt. Min far med sitt handlande och beteende var den direkta orsaken till skilsmässan. Därom råder inget tvivel och han och jag är rörande överens på den punkten. Min yngsta syster Lottie föddes 1975 som ett försoningsbarn men mamma fick nog och det var inte konstigt. En otrohet som uppdagades med graviditet som följd var det som fick mamma att till slut att begära skilsmässa.

Det nya förhållandet varade inte länge. En dotter föddes efter att min far och den nya kvinnan redan hunnit separera. Min far försökte med alla betänkliga medel få tillbaka mamma men hon var sårad och kränkt efter allt hon fått stå ut med och ingen kan klandra henne för det.

Mamma stod för stabiliteten, det trygga och rejäla familjelivet. Min far som kom från en trasig uppväxt med svåra familjeförhållanden värdesatte det men hade inte alltid förmågan att leva upp till förväntningarna med allt som förväntades av honom. Frågan är vem av mina föräldrar som blev mest besvikna av detta faktum.

Ja, 10 års helvete följde, milt uttryckt. Vår far bråkade och mamma försökte skydda oss och hålla ihop allt. Som tur var hade hon ett nätverk med släkt: syskon, föräldrar mm. Mitt i allt detta stod vi 3 systrar. Såklart tog vi mammas parti. Hon var den som var sårad, utsatt. Det var hon som stod för tryggheten och kämpade med näbbar och klor för vår skull.

Men jag tyckte synd om vår pappa som blev ensam och flyttade till honom ett år efter skilsmässan. Mamma stöttade mig i detta beslut även om hon var ledsen och att det inte blev så långvarigt men mer om detta ska jag berätta en annan gång…

Mamma byggde sitt liv på egen hand med oss döttrar. Tog körkort, jobbade halvtid inom handeln. Hur klarade hon allt? Vi, hennes döttrar var hennes allt och idag kan jag ana vidden av hennes bedrift och förundras över hur hon klarade allt utan att bryta ihop.

Ja, hur orkade mamma? Hur fick hon ihop vardagen, hushållet och ekonomin? Hur kunde hon ta med oss till både Legoland, Nice och Kreta? Hur orkade hon uppfostra 3 döttrar helt själv?

Mammas besvikelse över vår fars svek pratade hon aldrig om i direkta ordalag. Hennes känslor och reaktioner var minst sagt berättigade. Jag tror aldrig att hon egentligen ville att vi skulle hamna mitt i striden. Det bara blev så. Och såren blev djupa, mer djupa än hon hade velat. Men vi döttrar var hennes allt!

Med facit i hand vet jag att mamma inte hade velat att det skulle bli som det blev. Men hon gjorde så gott hon kunde och det gjorde även vår far. Vem rår över starka känslor?

Var rädda om varandra och handskas klokt med era skilsmässor/ Annie

Annonser

5 tankar om “Mamma- del 3

  1. Stark berättelse! Är själv skild, min dotter hamnade också i stridslinjen, absolut mot min vilja! Jag som hela mitt verksamma yrkesliv arbetat med barn, har haft såå svårt att förstå hur en vuxen människa inte kan uppföra sig, just som vuxen och se till vårt barns bästa. Tror faktiskt det är just det som jag haft svårast att komma över.
    Har verkligen nu förstått att man måste vara två som vill samarbeta, det räcker inte att en vill. Har precis provat allt från att genom domstol få till samarbetssamtal till att försvara och stryka medhårs. Varje gång vi var tvingade att prata med varandra försökte jag tänka igenom samtalet för att inte på något sätt uttrycka mig på ett sätt som kunde uppfattas det minsta lilla negativt. Lyckades aldrig ändå, sa jag att himlen var blå så var den inte det för att jag påstått det. Min dotter är nu 23 år, hon har kontakt med oss båda. Hon flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet, då hade hon fixa sommarjobb i sin killes hemstad 55 mil härifrån! Förstår att hon flyttade delvis för att komma bort från både mig och sin far för att starta sitt eget vuxenliv. Vi som föräldrar påminner mycket om dina föräldrar i bakgrund och sätt.
    Det jag hoppas från mitt innersta hjärta är att min dotter kan vända detta jobbiga till något som stärker henne själv som vuxen. Hon har fortsatt haft arbete hela tiden och nu i våras fick hon fast anställning. Så jag är stolt mamma till en tjej som är go, glad, självständig och ansvarstagande men oron för att hon i själen har ett sår som inte läkt finns! ❤

    • Hej Ingrid! Det är tyvärr så vanligt. Tror egentligen inte att några föräldrar vill att barnen ska sitta emellan men separationer och skilsmässor triggar starka känslor. Och som du skriver så måste båda vilja samarbeta. I mina föräldrars fall var det egentligen bådas fel att de inte kunde det men idag är det glömt och förlåtet av mig. Jag hoppas kunna dela med mig både till föräldrar och till skilsmässobarn att det är försent för en lycklig barndom. Kram

      • Hej! 🙂
        Min dotter var 6 år då vi skildes, efter det första året då hennes far krävde att hon skulle bo hos honom halva tiden, blev det dömt i domstol att hon skulle bo hos mig till större delen. Detta med domstol blev ett måste, tack vara våra samarbetsproblem och för att han själv inte tog hand om henne på kvällarna utan lämnade bort henne. Detta gjorde sedan att det blev något lugnare och jag vet att hon trots bekymmer sedan haft många bra stunder både hos sin pappa och mig. Så vad jag hoppas och önskar är att hon ska förlika sig, förstå och ta lärdom av det tråkiga och bevara de glada minnena från sin barndom. Klarar hon det, så tror jag att hennes barndom har varit bra, för lever man bara i en perfekt lycklig barndom så tror jag att man är dåligt rustad för livet som vuxen. Detta kommer jag säkert få svar på någon gång i framtiden. Kram

  2. Tja
    Läste din gripande historia. Lite av historian vet jag, men inte allt! Kände Åke lite sådär, vi åkte ut till Fågelvik i bland, Johnny ( syrrans kille). Kommer mest i håg honom som lite trasig och olycklig men väldigt vänlig. Nån gång på 90 talet va ja i kontakt med honom om en lägenhet på Fågelvik, blev inget av med det. Visste inte att du var i kontakt med honom, vet bara att han sakna sina barn enormt. Vad jag har hört från Johnny så bröt hela familjen kontakten. Märklig figur, men snäll, tyckte jag iaf! Du å jag därimot känner inte varann, ska bli skitkul att prata lite skit. Har en sån klar bild av dig med hästarna och ditt blonda hår med kapad lugg. Vi bodde i Bjärka då. Var nog lite kär i dig, fast du va jäääättegammal typ 14 år!!! Vi hörs, kram!

    • Tja Mattias! Idag har jag och min pappa bra kontakt. Vi bröt med honom en tid både jag och mina systrar. Idag har jag försonats med honom men inte mina systrar tyvärr vilket han såklart är jätteledsen för. Han vet att han gjorde fel och bar sig tokigt åt men det kan alla göra och han var inte den ende som gjorde fel. Och mamma var stolt, kränkt och envis men även hon hade inga problem att möta honom och prata med honom på senare tid. Vill gärna dela med mig av min historia för jag vet att jag inte är ensam och att det ofta är barnen som får sitta emellan.

      Hihi 🙂 Var du kär i en gammal tant ;-)? Det visste jag inte… Minns både dig och din bror jätteväl från när ni bodde i Bjärka och jag lekte med Maria. Fast idag skulle jag nog inte känna igen dig i första taget. Vi ses och hörs! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s