En fjärt i rymden

Vissa människor föddes förmodligen med alla nerverna utanpå och helt i avsaknad av självbevarelsedrift.

Kanske hör jag till dem? Ja ja, vad är väl en fjärt i rymden om hundra år.

Och vad passar väl bättre än lite medelhavssmör en afton i juli som denna?

Franskt och italienskt i en härlig blandning

Var rädd om era hudar, vare sig de är hårda eller mjuka!

Kram Annie

Annonser

Är detta rimligt?

Efter en lång, turbulent och ganska hektisk vår med separation och divere annat som har tagit på mina krafter börjar jag äntligen kunna pusta ut och njuta av att jag faktiskt har sommarlov.

Mitt bloggprojekt har delvis därav kommit av sig men jag avser att återuppta det så småningom. Min tanke var och är fortfarande att lyfta fram hur vi alla påverkas av våra rötter och de erfarenheter vi gör under den fjuttiga tid vi har till vårt förfogande på denna planet. Detta märkvärdiga som kallas LIVET.

Idag har jag, som så många gånger tidigare, kommit att tänka på ett råd jag fick för länge sedan. Det var under en period i slutet av 90-talet då jag inte mådde särskilt bra och gick i samtalsterapi. Terapeuten, en äldre kvinna, gav mig ett råd som sedan dess har etsat sig fast hos mig.  Tipset hon gav mig var att alltid ställa mig själv följande fråga:

– Är detta rimligt? Vill jag detta?

Om jag svarade nej skulle jag säga ifrån. Om jag svarade ja var det rätt för mig just då.

Jag är oerhört tacksam för detta råd. Det har hjälpt mig så mycket och gett mig en inre styrka som jag önskar att jag hade haft när jag var yngre och tonåring. Jag vill därför skicka vidare detta råd till alla, inte minst alla unga människor och alla andra som känner att livet svajar på något sätt. Mest av allt vill jag skicka det till mina barn.

Lovisa och Fredrik: Förbaskade skitungar. Jag älskar er mer än något annat på denna jord!

För övrigt vill jag passa på att säga detta. Inte en dag passerar utan att jag tänker på min mamma. Denna fantastiskt starka och kloka kvinna med sunda och enkla värderingar som jag hade turen att födas av. Hon som tålmodigt och tappert uppfostrade oss tre systrar, mer eller mindre ensam, vilket sannerligen inte kan ha varit lätt alla gånger. Hon som gav mig mitt smeknamn och som fattas mig varje dag, året runt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att just hon fick bli min mamma.

Mitt dopnamn är Annelie men så länge jag kan minnas har jag kallats Annie. Och även om nedanstående sång ingalunda har med mig att göra tycker jag att den är så vacker och med ett budskap som jag gärna vill sprida till alla som vill ta det till sig.

 

 

Var rädda om varandra och fundera på om det som sker i ditt liv är rimligt för just DIG! /Kram Annie