Vissa människor föds utan skyddande hölje

Mitt storstilade bloggprojekt kom av sig. Annat kom i vägen. Egentligen är det kanske ödets ironi ändå då fokus för mitt intresse inte har ändrats en millimeter.

Med min blogg ville jag visa hur vi alla är produkter både av vårt genetiska arv och vår sociala miljö. I mitt fall är det en känslig, intellektuell och konstnärlig kvinna på 1930-talet och hennes tragiska öde mitt under rasbiologins frammarsch som fick oerhörda konsekvenser, inte bara för mig utan även för en lång rad människor. Jag lovar att jag ska fortsätta lägga pusselbitar i denna mosaik, inte bara för min egen skull, utan även som ett exempel som jag tror att många andra kan ha glädje av och känna igen sig i.

I nästan 18 år levde jag under något som går under benämningen PAS. Det är något som inte finns enligt andra men för mig är det verkligt och något som mer eller mindre förstörde hela mitt liv. Det handlar om ett barn som lär sig att hata och avsky den ena föräldern för att ta på sig skulden och sorgen för den andra förälderns sorger och oförrätter.

18 år av mitt liv då jag hatade halva mig själv. Då jag svor på att jag aldrig någonsin skulle skaffa barn och föra dessa förhatliga gener vidare. Då jag såg mig själv som pestsmittad då halva jag kom från en person som var så avskyvärd så personen knappt ens hade rätt att leva, än mindre jag.

I större delen av mitt liv har jag levt med en stor knut inom mig själv. När jag så en dag befann mig i situationen som gravid hann mitt förflutna i fatt mig. Det vällde upp som en svartalf inuti mig som jag inte kunde hindra:

-Pappa! Varför slog du mig? Varför stal du och sålde mina älskade hästar? Varför? Varför? Varför?

Jag fick inget svar. Bara ett upprepande av ungefär dessa ord:

-Jag gjorde så gott jag kunde. Jag vet att jag gjorde fel men jag menade inget illa. Jag var så ledsen och sårad när mamma lämnade mig.

Jag åkte ner i ett svart hål. Det fanns ingen återvändo. Jag ville förstå men inte längre leva med dessa sår inom mig. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Jag sjönk så långt ner i det mänskliga psykets botten som man kan komma. Där det bara fanns två val: Klättra upp igen eller dö! Jag ville leva. Jag ville, ville, ville leva. Älska, glömma och förlåta.

I mitt svarta hål skedde det mest ofattbara. Min mamma svalde sin stolthet och ringde min pappa: -Du måste hjälpa Annie. Jag vet inte vad jag ska göra. Du måste hjälpa henne.

Och min pappa kom. Omedelbart. Inga frågor, Inga men. Han bara kom. Han ställde inga frågor. Inga förmaningar. Han bara kom.

Från den dagen började jag så sakteliga acceptera mig själv, inte tycka om mig själv men ändå försöka intala mig själv att jag faktiskt hade rätt att finnas på denna planet även om jag inte var perfekt.

När mina föräldrar skildes valde jag som 9-åring att bo hos min pappa. Jag tyckte det var orättvist att mamma skulle få alla barnen och han inget. Vi bodde i huset som han och mamma byggde tillsammans. Min pappa var speciell. Han byggde en pool och jag och mina systrar fick hästar och kaniner. Sen köpte han en bondgård och han fattade nog aldrig att jag var ett barn och en flicka. Mjölka 30 kor ensam innan skolskjutsen kom kl 7.30 var väl inget. Jag och mina kompisar fick plantera skog och en hög med bräder var väl inget att knussla om. Jag kavlade upp ärmarna och flyttade på dem som han sa. Jag lärde mig köra bil när jag var 11 år men frågade inte när jag en gång tog mig friheten att skjutsa hem min kompisar till stan, ca 7 km. Grannarna däremot höll på att både köra i diket och sätta i halsen är de mötte mig på vägen.

Jag flyttade tillbaka till mamma när jag var 12 år och några år senare köpte min far tillsammans med sin bror ett av Östergötlands mest anrika slott, Fogelviks egendom. Jag kunde därmed titulera mig godsägardotter men plötsligt var det inte längre bara 30 kor att mjölka utan ca 100. Och man fick gå 5 km för att hämta dem. Om inte den förbannade hunden kom och satte sprätt på dem så man fick börja om igen.

Mina föräldrar skildes 1976 när jag var 9 år gammal. Deras konflikt var som en pesthärd och varböld i 10 år. Det skulle dröja 25 år innan mamma förlät min pappa och kunde prata med honom som vem som helst. Svårast för mamma var alla runt omkring som talade om för henne hur hon skulle göra och tänka.

Min mamma var en fantastisk människa och kvinna. Det fanns inget på denna jord som var viktigare än oss, hennes döttrar. Kanske var det därför som hon upplevde vår pappas svek som så hårt. Det värsta som har hänt mig någonsin var när hon dog 2010 i den allra vidrigaste sjukdom man kan tänka sig och jag saknar henne varje dag, året runt hela tiden och i varje fiber i min själ. Jag pratar tyst med mamma hela tiden och jag vet vad hon säger till mig. Mamma var en enkel och jordnära kvinna som satte sina barn framför allt annat, inklusive sin egen bekvämlighet. När jag hamnar i ett moraliskt dilemma frågar jag tyst för mig själv min mamma till råds. Hon svarar alltid så klokt och manar till sans och måttfullhet. Min mamma var raka motsatsen till en flärdfull kvinna. När jag åkte ner till Lund och pluggade anade jag alltid hennes underliggande fråga: När ska du sluta med de där dumheterna och komma hem och skaffa dig ett riktigt arbete. Vad sysslar du med där nere förresten? Blir man verkligen lycklig av att läsa så där mycket?

Min mamma har varit min trygghet och själsfrände hela livet. Vi var så lika och så olika på samma gång. Jag saknar henne så oerhört varje dag men är tacksam för att hon gav hela sitt liv och sin själ för oss barn.

Idag är jag glad och tacksam för att jag åtminstone har min pappa i livet. Det är inte för evigt men alla har inte haft en pappa som min. På gott och ont

Här kommer ett av mina starkaste minnen från min pappa när jag var liten. Jag ställde frågor hela tiden och han svarade tålmodigt. En dag sa jag: – Förlåt för att jag är så nyfiken. Min pappa svarade : – Det heter inte nyfiken. Det heter vetgirig!

Snälla pappa, lär mig mer!

Annonser

En tanke på “Vissa människor föds utan skyddande hölje

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s