Min mamma dog för snart 5 år sedan. Hon dog i en av de mest hemska sjukdomar man kan tänka sig, nämligen ALS. Den där sjukdomen som man tror bara drabbar alla andra, typ Ulla-Carin Lindqvist, Maj Fant mm.
Min mamma var en ganska hopplös människa. Enkel och med båda fötterna på jorden. Alltid. En hopplös människa som jag saknar i varje fiber av mig själv, varje dag.
När jag var tonåring hände det att jag drömde om att jag hade en annan mamma. En sån där med långt svallande hår till midjan, som doftade parfym och pratade flera olika språk. En mamma som var mondän, kvinnlig och intellektuell. Lite mystisk och sval så där och lik dem som fanns i de billiga pocketromanerna från Allers som jag slukade som tonåring.
Men mamma fortsatte att vara den hon var, trots mina hemliga drömmar. Hon kokade havregrynsgröt till oss, lagade stuvad vitkål och bacon och fortsatte att arbeta som kassörska. Hon vände på slantarna och fick på något märkligt sätt det hela att gå ihop.
Det fanns två saker som var viktiga i hennes liv. Vi, hennes tre döttrar, och släkten. Ingen kunde ändra på det. Trots att hon älskade att slänga käft med alla människor och kunde prata med alla så var det bara hennes närmaste som betydde något och var viktiga för henne.
Men mamma var som sagt ganska hopplös. När jag köpte min hund 1991 tittade mamma strängt på mig och sa: ”Hur ska du ha tid med en hund? Tro inte att jag kommer att ta hand om den åt dig.”
Jag tog hand om min hund själv men vem hjälpte mig när det knep? Jo, mamma så klart.
Mammas arbetskamrater fick barnbarn men själv sa hon skämtsamt att hennes döttrar bara kom hem med kattungar och hundvalpar men inga barnbarn. Sen fick hon så hon teg. Ketchupeffekten. 4 barnbarn på 3 år. Det hann bli några till så småningom. Mamma fick totalt 8 barnbarn och hon älskade dem alla.
När jag berättade för mamma att jag var gravid, tittade hon storögt på mig och sa: -Tro inte att jag ska vara barnvakt!
Älskade, hopplösa mamma!
När jag sökte mitt nuvarande jobb var jag i slutet av min lärarutbildning och inte gravid. När jag kom på anställningsintervju var jag däremot gravid och dessutom nyseparerad. Folk sa till mig att jag var dum som berättade hur det låg till eftersom det inte syntes och jag var alldeles i början av graviditeten. När jag sedan erbjöds arbete trots att jag var höggravid i 8:e månaden var jag överlycklig. Det var endast två timmar per vecka och ingen fast tjänst men jag såg det som min chans.
Jag började mitt arbete en vecka innan förlossningen. Jag frågade mamma om hon kunde hjälpa mig och utan knot ställde hon upp. Jag födde min son 1/9 1997 och 8 dagar därefter var jag på plats i klassrummet. Jag pendlade 14 mil tur och retur två gånger per vecka mot en timpenning som inte ens svarade mot bensinkostnaden.
Vi bodde i Åtvidaberg vid den tiden och jag lämnade Lovisa hos dagmamman ca kl 7, åkte till Söderköping och lämnade Fredrik hos mamma som bodde 200 m från skolan. Jag ammade, gick och hade min lektion, kom tillbaka och ammade igen och åkte sedan hem och hämtade Lovisa, Ca 4 timmar 2 ggr per vecka.
Idag tycker jag inte det låter riktigt klokt. Jag gick dessutom back ekonomiskt mitt första år som nyexaminerad lärare. Men efter ett år fick jag fast tjänst på det som jag såg som mitt drömjobb. Då var det värt allt!
Fredrik och mormor fann varandra och fick en alldeles speciell relation. Mamma var så rättvis och i hennes hjärta var vi alla lika nära och värdefulla. Men den tidiga och nära kontakten med Fredrik satte sina spår. Så här sa hon till mig vid ett tillfälle: ”Jag älskar alla mina barnbarn lika mycket men med Fredrik har jag en alldeles särskild relation.”
Fredrik och mormor trivdes med varandra. Nog kunde jag sakna att hon inte var en sådan där bullmormor som andra. Nej, mormor och Fredrik spelade TV-spel, Mario och annars satt de bara och pratade. Ibland kom moster på besök och då fikade de, pratade och skrattade alla tre. Vid ett tillfälle frågade de Fredrik vem utav dem som var äldst. Fredrik svarade sanningsenligt. Moster Anita var tjock men mormor var mer skrynklig. Han tyckte det var oavgjort. Som vi har skrattat åt detta…
Jag minns när Fredrik sa till mig: ”Mamma, vet du? Mormor är min bästa kompis!” Vid ett annat tillfälle sa han: ”Det finns ingenstans som jag gör mina läxor så bra som hos mormor.”
Fredrik och mormor trivdes ihop. De kunde vara tillsammans utan att säga något. Det fanns ett tyst band mellan dem som inte krävde några förpliktelser förutom att de var sig själva.
När vår katt Mazarin fick ungar ville Fredrik behålla en av dem. Han och mormor bestämde namn. Katten skulle heta Fremo som i Fredrik+mormor. Fremo var en korsning med norsk skogskatt, svart och vit med lång päls. Tyvärr blev han senare bortjagad av hankatten på gården där vi bodde för ca 6 -7 år sedan.
Jag har kvar mina hästar på samma gård och igår dök det upp en långhårig svart och vit hankatt där jag vanligtvis matar stallkatterna. Han var väldigt tovig och hade sår på benen. Tanken slog mig att det kunde vara Fremo men jag kunde inte riktigt tro på det. Idag gick jag fram till katten och han var tam på ett sätt som de andra katterna inte är.
Jag vet ärligt talat inte om det är Fremo som dök upp efter alla dessa år. Men nu ligger han i alla fall i vår soffa och ser ut att trivas utmärkt. Imorgon ska jag ta mig i kast med hans toviga päls.
Var rädd om era mormödrar och bästisar!
Kram Annie
penseerochaforismer 
Tack för att du delar med dig..-)