Så kan det bli när man minst anar det

Att jag sällan (aldrig) skriver på min personliga blogg numera har naturligtvis med att göra att det finns saker som jag inte vill dela av mig med till vem som helst.

Mitt privatliv är mitt privatliv.

Att mer eller mindre ofrivilligt ha blivit en offentlig person har naturligtvis sina fördelar men också sina nackdelar.

Det finns sådant i mitt liv som jag anser att ingen annan har med att göra.

Jag hade utifrån omständigheter mer eller mindre bestämt mig för att inte lita på någon annan människa igen.

Allt enligt devisen ”Var och en är sig själv nok” vare sig man gillar läget eller inte.

Men så plötsligt händer det något som man inte alls hade kunnat föreställa sig.

Janne:

Detta är till dig. Du har gett mig tillbaka tron på mänskligheten:

Jag älskar dig och kommer att stå vid din sida.

Så är det bara!

Kram från Annie

Läs mer

Annonser

Om att hjälpa

Jag har funderat mycket på det här med att hjälpa andra och vad det egentligen innebär. Jag tror att de flesta människor har en inneboende empatisk förmåga och vilja att hjälpa andra när så krävs. Det är inte så konstigt. Människan är en social varelse och vi är beroende av varandra för att överleva.

Men vad menas egentligen med att hjälpa någon annan? Är det när jag gör det som jag själv tycker känns rätt och riktigt och bra för mig? Eller är det när jag försöker föreställa mig vad den som behöver hjälp egentligen vill ha utifrån den personens perspektiv och förutsättningar?

Altruism är ett begrepp inom såväl etik som psykologi. Det är språkligt besläktad med det franska ordet ‘autrui’ som betyder ‘någon annan’.

Altruism definieras som medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet och strävan att hjälpa andra utan att önska något i motprestation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Altruism

Men betyder verkligen altruism att det är fel att känna glädje, tillfredställelse eller t o m stolthet över att hjälpa andra? Och i den andra motpolen finns frågan om man måste utplåna sig själv och kväsa sina egna behov för att det ska räknas som äkta altruism?

Jag tror inte på någon av ovanstående ytterligheter. Det finns inget skamligt i att vilja hjälpa andra och känna glädje och stolthet över det. Det finns heller inget skamligt i att vara sig själv närmast. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och.

Själv tror jag att det här med att hjälpa och förstå andra handlar väldigt mycket om det som Kierkegaard en gång formulerade:

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.

Jag påstår inte att det är enkelt. Jag påstår definitivt inte att jag lyckas bättre än andra. Men jag tror att det är mänskligt. Manligt, kvinnligt men framför allt och i första hand mänskligt.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land”

Var rädda om er själva och alla andra!

Kram från Annie

Fredrik + mormor=Fremo <3 Sant

Min mamma dog för snart 5 år sedan. Hon dog i en av de mest hemska sjukdomar man kan tänka sig, nämligen ALS. Den där sjukdomen som man tror bara drabbar alla andra, typ Ulla-Carin Lindqvist, Maj Fant mm.

Min mamma var en ganska hopplös människa. Enkel och med båda fötterna på jorden. Alltid. En hopplös människa som jag saknar i varje fiber av mig själv, varje dag.

När jag var tonåring hände det att jag drömde om att jag hade en annan mamma. En sån där med långt svallande hår till midjan, som doftade parfym och pratade flera olika språk. En mamma som var mondän, kvinnlig och intellektuell. Lite mystisk och sval så där och lik dem som fanns i de billiga pocketromanerna från Allers som jag slukade som tonåring.

Men mamma fortsatte att vara den hon var, trots mina hemliga drömmar. Hon kokade havregrynsgröt till oss, lagade stuvad vitkål och bacon och fortsatte att arbeta som kassörska. Hon vände på slantarna och fick på något märkligt sätt det hela att gå ihop.

Det fanns två saker som var viktiga i hennes liv. Vi, hennes tre döttrar, och släkten. Ingen kunde ändra på det. Trots att hon älskade att slänga käft med alla människor och kunde prata med alla så var det bara hennes närmaste som betydde något och var viktiga för henne.

Men mamma var som sagt ganska hopplös. När jag köpte min hund 1991 tittade mamma strängt på mig och sa: ”Hur ska du ha tid med en hund? Tro inte att jag kommer att ta hand om den åt dig.”

Jag tog hand om min hund själv men vem hjälpte mig när det knep? Jo, mamma så klart.

Mammas arbetskamrater fick barnbarn men själv sa hon skämtsamt att hennes döttrar bara kom hem med kattungar och hundvalpar men inga barnbarn. Sen fick hon så hon teg. Ketchupeffekten. 4 barnbarn på 3 år. Det hann bli några till så småningom. Mamma fick totalt 8 barnbarn och hon älskade dem alla.

När jag berättade för mamma att jag var gravid, tittade hon storögt på mig och sa: -Tro inte att jag ska vara barnvakt!

Älskade, hopplösa mamma!

När jag sökte mitt nuvarande jobb var jag i slutet av min lärarutbildning och inte gravid. När jag kom på anställningsintervju var jag däremot gravid och dessutom nyseparerad. Folk sa till mig att jag var dum som berättade hur det låg till eftersom det inte syntes och jag var alldeles i början av graviditeten. När jag sedan erbjöds arbete trots att jag var höggravid i 8:e månaden var jag överlycklig. Det var endast två timmar per vecka och ingen fast tjänst men jag såg det som min chans.

Jag började mitt arbete en vecka innan förlossningen. Jag frågade mamma om hon kunde hjälpa mig och utan knot ställde hon upp. Jag födde min son 1/9 1997 och 8 dagar därefter var jag på plats i klassrummet. Jag pendlade 14 mil tur och retur två gånger per vecka mot en timpenning som inte ens svarade mot bensinkostnaden.

Vi bodde i Åtvidaberg vid den tiden och jag lämnade Lovisa hos dagmamman ca kl 7, åkte till Söderköping och lämnade Fredrik hos mamma som bodde 200 m från skolan. Jag ammade, gick och hade min lektion, kom tillbaka och ammade igen och åkte sedan hem och hämtade  Lovisa, Ca 4 timmar 2 ggr per vecka.

Idag tycker jag inte det låter riktigt klokt. Jag gick dessutom back ekonomiskt mitt första år som nyexaminerad lärare. Men efter ett år fick jag fast tjänst på det som jag såg som mitt drömjobb. Då var det värt allt!

Fredrik och mormor fann varandra och fick en alldeles speciell relation. Mamma var så rättvis och i hennes hjärta var vi alla lika nära och värdefulla. Men den tidiga och nära kontakten med Fredrik satte sina spår. Så här sa hon till mig vid ett tillfälle: ”Jag älskar alla mina barnbarn lika mycket men med Fredrik har jag en alldeles särskild relation.”

Fredrik och mormor trivdes med varandra. Nog kunde jag sakna att hon inte var en sådan där bullmormor som andra. Nej, mormor och Fredrik spelade TV-spel, Mario och  annars satt de bara och pratade. Ibland kom moster på besök och då fikade de, pratade och skrattade alla tre. Vid ett tillfälle frågade de Fredrik vem utav dem som var äldst. Fredrik svarade sanningsenligt. Moster Anita var tjock men mormor var mer skrynklig. Han tyckte det var oavgjort. Som vi har skrattat åt detta…

Jag minns när Fredrik sa till mig: ”Mamma, vet du? Mormor är min bästa kompis!”  Vid ett annat tillfälle sa han:  ”Det finns ingenstans som jag gör mina läxor så bra som hos mormor.”

Fredrik och mormor trivdes ihop. De kunde vara tillsammans utan att säga något. Det fanns ett tyst band mellan dem som inte krävde några förpliktelser förutom att de var sig själva.

När vår katt Mazarin fick ungar ville Fredrik behålla en av dem. Han och mormor bestämde namn. Katten skulle heta Fremo som i Fredrik+mormor. Fremo var en korsning med norsk skogskatt, svart och vit med lång päls. Tyvärr blev han senare bortjagad av hankatten på gården där vi bodde för ca 6 -7 år sedan.

Jag har kvar mina hästar på samma gård och igår dök det upp en långhårig svart och vit hankatt där jag vanligtvis matar stallkatterna. Han var väldigt tovig och hade sår på benen. Tanken slog mig att det kunde vara Fremo men jag kunde inte riktigt tro på det. Idag gick jag fram till katten och han var tam på ett sätt som de andra katterna inte är.

Jag vet ärligt talat inte om det är Fremo som dök upp efter alla dessa år. Men nu ligger han i alla fall i vår soffa och ser ut att trivas utmärkt. Imorgon ska jag ta mig i kast med hans toviga päls.

Var rädd om era mormödrar och bästisar!

Kram Annie

Rättvisa utan makt och makt utan rättvisa

Det här med rättvisa är verkligen inte lätt. Vem är stark och vem är svag? Vem behöver din omtanke just idag?

« La justice sans la force est impuissante, la force sans la justice est tyrannique. »

Extrait des Pensées sur la religion de Blaise Pascal (Utdrag ur Pensées om religion av Blaise Pascal, fransk matematiker och filosof, född 1623)

Var rättvisa mot varandra och glöm inte bort den som kanske behöver din omtanke lite extra just idag! Kram Annie

Vissa människor föds utan skyddande hölje

Mitt storstilade bloggprojekt kom av sig. Annat kom i vägen. Egentligen är det kanske ödets ironi ändå då fokus för mitt intresse inte har ändrats en millimeter.

Med min blogg ville jag visa hur vi alla är produkter både av vårt genetiska arv och vår sociala miljö. I mitt fall är det en känslig, intellektuell och konstnärlig kvinna på 1930-talet och hennes tragiska öde mitt under rasbiologins frammarsch som fick oerhörda konsekvenser, inte bara för mig utan även för en lång rad människor. Jag lovar att jag ska fortsätta lägga pusselbitar i denna mosaik, inte bara för min egen skull, utan även som ett exempel som jag tror att många andra kan ha glädje av och känna igen sig i.

I nästan 18 år levde jag under något som går under benämningen PAS. Det är något som inte finns enligt andra men för mig är det verkligt och något som mer eller mindre förstörde hela mitt liv. Det handlar om ett barn som lär sig att hata och avsky den ena föräldern för att ta på sig skulden och sorgen för den andra förälderns sorger och oförrätter.

18 år av mitt liv då jag hatade halva mig själv. Då jag svor på att jag aldrig någonsin skulle skaffa barn och föra dessa förhatliga gener vidare. Då jag såg mig själv som pestsmittad då halva jag kom från en person som var så avskyvärd så personen knappt ens hade rätt att leva, än mindre jag.

I större delen av mitt liv har jag levt med en stor knut inom mig själv. När jag så en dag befann mig i situationen som gravid hann mitt förflutna i fatt mig. Det vällde upp som en svartalf inuti mig som jag inte kunde hindra:

-Pappa! Varför slog du mig? Varför stal du och sålde mina älskade hästar? Varför? Varför? Varför?

Jag fick inget svar. Bara ett upprepande av ungefär dessa ord:

-Jag gjorde så gott jag kunde. Jag vet att jag gjorde fel men jag menade inget illa. Jag var så ledsen och sårad när mamma lämnade mig.

Jag åkte ner i ett svart hål. Det fanns ingen återvändo. Jag ville förstå men inte längre leva med dessa sår inom mig. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Jag sjönk så långt ner i det mänskliga psykets botten som man kan komma. Där det bara fanns två val: Klättra upp igen eller dö! Jag ville leva. Jag ville, ville, ville leva. Älska, glömma och förlåta.

I mitt svarta hål skedde det mest ofattbara. Min mamma svalde sin stolthet och ringde min pappa: -Du måste hjälpa Annie. Jag vet inte vad jag ska göra. Du måste hjälpa henne.

Och min pappa kom. Omedelbart. Inga frågor, Inga men. Han bara kom. Han ställde inga frågor. Inga förmaningar. Han bara kom.

Från den dagen började jag så sakteliga acceptera mig själv, inte tycka om mig själv men ändå försöka intala mig själv att jag faktiskt hade rätt att finnas på denna planet även om jag inte var perfekt.

När mina föräldrar skildes valde jag som 9-åring att bo hos min pappa. Jag tyckte det var orättvist att mamma skulle få alla barnen och han inget. Vi bodde i huset som han och mamma byggde tillsammans. Min pappa var speciell. Han byggde en pool och jag och mina systrar fick hästar och kaniner. Sen köpte han en bondgård och han fattade nog aldrig att jag var ett barn och en flicka. Mjölka 30 kor ensam innan skolskjutsen kom kl 7.30 var väl inget. Jag och mina kompisar fick plantera skog och en hög med bräder var väl inget att knussla om. Jag kavlade upp ärmarna och flyttade på dem som han sa. Jag lärde mig köra bil när jag var 11 år men frågade inte när jag en gång tog mig friheten att skjutsa hem min kompisar till stan, ca 7 km. Grannarna däremot höll på att både köra i diket och sätta i halsen är de mötte mig på vägen.

Jag flyttade tillbaka till mamma när jag var 12 år och några år senare köpte min far tillsammans med sin bror ett av Östergötlands mest anrika slott, Fogelviks egendom. Jag kunde därmed titulera mig godsägardotter men plötsligt var det inte längre bara 30 kor att mjölka utan ca 100. Och man fick gå 5 km för att hämta dem. Om inte den förbannade hunden kom och satte sprätt på dem så man fick börja om igen.

Mina föräldrar skildes 1976 när jag var 9 år gammal. Deras konflikt var som en pesthärd och varböld i 10 år. Det skulle dröja 25 år innan mamma förlät min pappa och kunde prata med honom som vem som helst. Svårast för mamma var alla runt omkring som talade om för henne hur hon skulle göra och tänka.

Min mamma var en fantastisk människa och kvinna. Det fanns inget på denna jord som var viktigare än oss, hennes döttrar. Kanske var det därför som hon upplevde vår pappas svek som så hårt. Det värsta som har hänt mig någonsin var när hon dog 2010 i den allra vidrigaste sjukdom man kan tänka sig och jag saknar henne varje dag, året runt hela tiden och i varje fiber i min själ. Jag pratar tyst med mamma hela tiden och jag vet vad hon säger till mig. Mamma var en enkel och jordnära kvinna som satte sina barn framför allt annat, inklusive sin egen bekvämlighet. När jag hamnar i ett moraliskt dilemma frågar jag tyst för mig själv min mamma till råds. Hon svarar alltid så klokt och manar till sans och måttfullhet. Min mamma var raka motsatsen till en flärdfull kvinna. När jag åkte ner till Lund och pluggade anade jag alltid hennes underliggande fråga: När ska du sluta med de där dumheterna och komma hem och skaffa dig ett riktigt arbete. Vad sysslar du med där nere förresten? Blir man verkligen lycklig av att läsa så där mycket?

Min mamma har varit min trygghet och själsfrände hela livet. Vi var så lika och så olika på samma gång. Jag saknar henne så oerhört varje dag men är tacksam för att hon gav hela sitt liv och sin själ för oss barn.

Idag är jag glad och tacksam för att jag åtminstone har min pappa i livet. Det är inte för evigt men alla har inte haft en pappa som min. På gott och ont

Här kommer ett av mina starkaste minnen från min pappa när jag var liten. Jag ställde frågor hela tiden och han svarade tålmodigt. En dag sa jag: – Förlåt för att jag är så nyfiken. Min pappa svarade : – Det heter inte nyfiken. Det heter vetgirig!

Snälla pappa, lär mig mer!

Är detta rimligt?

Efter en lång, turbulent och ganska hektisk vår med separation och divere annat som har tagit på mina krafter börjar jag äntligen kunna pusta ut och njuta av att jag faktiskt har sommarlov.

Mitt bloggprojekt har delvis därav kommit av sig men jag avser att återuppta det så småningom. Min tanke var och är fortfarande att lyfta fram hur vi alla påverkas av våra rötter och de erfarenheter vi gör under den fjuttiga tid vi har till vårt förfogande på denna planet. Detta märkvärdiga som kallas LIVET.

Idag har jag, som så många gånger tidigare, kommit att tänka på ett råd jag fick för länge sedan. Det var under en period i slutet av 90-talet då jag inte mådde särskilt bra och gick i samtalsterapi. Terapeuten, en äldre kvinna, gav mig ett råd som sedan dess har etsat sig fast hos mig.  Tipset hon gav mig var att alltid ställa mig själv följande fråga:

– Är detta rimligt? Vill jag detta?

Om jag svarade nej skulle jag säga ifrån. Om jag svarade ja var det rätt för mig just då.

Jag är oerhört tacksam för detta råd. Det har hjälpt mig så mycket och gett mig en inre styrka som jag önskar att jag hade haft när jag var yngre och tonåring. Jag vill därför skicka vidare detta råd till alla, inte minst alla unga människor och alla andra som känner att livet svajar på något sätt. Mest av allt vill jag skicka det till mina barn.

Lovisa och Fredrik: Förbaskade skitungar. Jag älskar er mer än något annat på denna jord!

För övrigt vill jag passa på att säga detta. Inte en dag passerar utan att jag tänker på min mamma. Denna fantastiskt starka och kloka kvinna med sunda och enkla värderingar som jag hade turen att födas av. Hon som tålmodigt och tappert uppfostrade oss tre systrar, mer eller mindre ensam, vilket sannerligen inte kan ha varit lätt alla gånger. Hon som gav mig mitt smeknamn och som fattas mig varje dag, året runt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att just hon fick bli min mamma.

Mitt dopnamn är Annelie men så länge jag kan minnas har jag kallats Annie. Och även om nedanstående sång ingalunda har med mig att göra tycker jag att den är så vacker och med ett budskap som jag gärna vill sprida till alla som vill ta det till sig.

 

 

Var rädda om varandra och fundera på om det som sker i ditt liv är rimligt för just DIG! /Kram Annie

Orden- kommer sannerligen inte lätt

Jag startade min blogg med färdiga planer för mitt skrivande. Jag ville teckna ett stycke levnadshistoria från 1900-talet ur min släkt med bärighet långt utanför mina egna gränser. Jag ville visa hur hur historiska skeenden och livsöden läggs lager på lager och fortsätter att påverka oss än idag även om vi inte är medvetna om det själva. Hur mina föräldrar med vitt skilda bakgrunder möttes i början av 60-talet och födde fram oss 4 barn varav min äldsta syster dog vid födseln. Hur våra föräldrars olika bakgrund formade oss 3 kvarvarande systrar till dem vi är i dag.

Mina planer har jag inte lagt ned. Det är de på tok på värdefulla för. Jag brinner för att visa hur vi alla är en produkt av vår historia samtidigt som vi har ett ett val av vad vi vill åstadkomma med våra liv. Jag kommer att fortsätta skriva här men kanske inte så ofta. Min övertygelse är att min historia inte är unik och allt som bidrar till att vi människor möter varandra ansikte mot ansikte är av godo.

Jag har det så bra just nu. Jag är så trygg och har människor omkring mig som jag uppskattar. Jag älskar mina barn över allt annat. Jag har ett rikt liv med vänner och meningsfull fritid. Jag har bara i-landsproblem. Jag vill gärna dela med mig för jag vet att det inte är en självklarhet. Till alla er som kämpar mot verkliga eller påhittade spöken skänker jag en tanke i kväll. Jag vet att ni alla är värdefulla!

Det finns saker som inte låter sig sägas så lätt.

Och ge aldrig upp hoppet om lyckan!

Jag önskar alla mina nära och fjärran vänner en god kväll.

Var rädda om era själar och varandra! /Kram Annie

Mitt bloggprojekt

Jag är ganska ny på det här med att blogga och är inte direkt flitig men har tänkt bättra mig. Hur jag som är mer eller mindre dysteknisk kunde välja ett så krångligt verktyg som wordpress var kanske inte så smart men jag lär mig väl.

Vad vill jag då skriva om? Vad är syftet med min blogg?

Min släkt och mina rötter är mitt pågående projekt. Det är inte i första hand ett egotrippat projekt även om jag hoppas att t ex mina barn läser min blogg en dag och lär sig mer om sådant som hände långt innan de föddes. Nej, jag vill framför allt lyfta fram hur tidigare händelser, människor och livsöden kan fortsätta att påverka oss även idag. Att vi både har en skyldighet att ta vara på detta men inte se oss som offer. Vi väljer själva vad vi vill göra med våra liv och hur vi hanterar omständigheter omkring oss

Juridik är ett ämne som jag tycker är oerhört intressant även om jag inte är jurist själv. Men hade jag valt utbildning idag hade jag troligtvis valt juristbanan. Juridik för mig är en av våra viktigaste grundprinciper, basen som vårt samhälle vilar på. I ett rättslöst samhälle råder kaos. Jag har en oerhörd respekt för vårt juridiska system. Juridik för mig är inte enbart lagar utan även ett uttryck för mänskligt beteende, interaktion, normer och värderingar. Eftersom detta ständigt förändras, förskjuts, nya omständigheter och förutsättningar kommer till, så måste juridiken ständigt granskas, diskuteras, tolkas och omtolkas.

Alla människors lika värde är det rättesnöre som jag krampaktigt klamrar mig fast vid. En människas vara kan aldrig ifrågasättas, däremot hennes göra. Men för att bli fria och ha makt att påverka våra liv måste vi också ges reellla förutsättningar. Därför kommer jag troligtvis också att skriva om såväl jämställdhet, social bakgrund och annat som kan påverka våra möjligheter att leva de liv vi vill som de mänskliga flockdjur vi är.

Skolans värld är slutligen det område som jag aldrig kommer ifrån då mitt yrke är gymnasielärare i svenska och franska och skolan den plattform där en stor del av mina intryck kommer ifrån. Jag har förmånen att få vistas i en miljö där det ständigt pågår inlärning och jag träffar dagligen massor av människor som ger mig nya intryck och utmaningar. Det är inte i första hand en politisk diskussion om skolans brister och förtjänster som jag vill åstadkomma utan glimtar ur min vardagsgärning som stimulerar mig själv att tänka vidare på sådant som jag tycker är värt att uppmärksamma.

Låt aldrig diskussionen och debatten tystna! /Annie