Mitt bloggprojekt

Jag är ganska ny på det här med att blogga och är inte direkt flitig men har tänkt bättra mig. Hur jag som är mer eller mindre dysteknisk kunde välja ett så krångligt verktyg som wordpress var kanske inte så smart men jag lär mig väl.

Vad vill jag då skriva om? Vad är syftet med min blogg?

Min släkt och mina rötter är mitt pågående projekt. Det är inte i första hand ett egotrippat projekt även om jag hoppas att t ex mina barn läser min blogg en dag och lär sig mer om sådant som hände långt innan de föddes. Nej, jag vill framför allt lyfta fram hur tidigare händelser, människor och livsöden kan fortsätta att påverka oss även idag. Att vi både har en skyldighet att ta vara på detta men inte se oss som offer. Vi väljer själva vad vi vill göra med våra liv och hur vi hanterar omständigheter omkring oss

Juridik är ett ämne som jag tycker är oerhört intressant även om jag inte är jurist själv. Men hade jag valt utbildning idag hade jag troligtvis valt juristbanan. Juridik för mig är en av våra viktigaste grundprinciper, basen som vårt samhälle vilar på. I ett rättslöst samhälle råder kaos. Jag har en oerhörd respekt för vårt juridiska system. Juridik för mig är inte enbart lagar utan även ett uttryck för mänskligt beteende, interaktion, normer och värderingar. Eftersom detta ständigt förändras, förskjuts, nya omständigheter och förutsättningar kommer till, så måste juridiken ständigt granskas, diskuteras, tolkas och omtolkas.

Alla människors lika värde är det rättesnöre som jag krampaktigt klamrar mig fast vid. En människas vara kan aldrig ifrågasättas, däremot hennes göra. Men för att bli fria och ha makt att påverka våra liv måste vi också ges reellla förutsättningar. Därför kommer jag troligtvis också att skriva om såväl jämställdhet, social bakgrund och annat som kan påverka våra möjligheter att leva de liv vi vill som de mänskliga flockdjur vi är.

Skolans värld är slutligen det område som jag aldrig kommer ifrån då mitt yrke är gymnasielärare i svenska och franska och skolan den plattform där en stor del av mina intryck kommer ifrån. Jag har förmånen att få vistas i en miljö där det ständigt pågår inlärning och jag träffar dagligen massor av människor som ger mig nya intryck och utmaningar. Det är inte i första hand en politisk diskussion om skolans brister och förtjänster som jag vill åstadkomma utan glimtar ur min vardagsgärning som stimulerar mig själv att tänka vidare på sådant som jag tycker är värt att uppmärksamma.

Låt aldrig diskussionen och debatten tystna! /Annie

Annonser

Ängeln i lampan…

Jag har varit på begravning idag.

Något av det finaste och personligaste jag varit med om. En föreställning regisserad helt och hållet av huvudpersonen själv.

Att säga att vi stod varandra nära vore inte sant. Han har funnits i närheten av min innersta krets, varit en del av min familj under lång tid. Han bara fanns där, som en självklarhet. Under senare år har han funnits i min periferi av olika skäl… men fortfarande lika självklar.

Vem var han? En helt vanlig människa av kött och blod, som du och jag. Ingen heroisk person utan en fullvärdig människa, kapabel att älska och bli förbannad, känna sorg och glädje. En vanlig människa som gjorde både fel och rätt som både du och jag gör, vi vanliga människor. Inget fel han gjorde var värre än det som vi alla kan göra, vi vanliga människor…

Några dömde honom hårt för hans fel. Hårdast dömde han sig själv. Andra älskade honom för den han var, som en omtänksam person som hellre stod tillbaka och tänkte på andra istället för att hävda sin rätt.

Under själva begravningsceremonin sker någonting helt ofattbart. Något som kan få en förhärdad rationell människa som jag att vackla i min tro att allt kan förklaras på vetenskaplig väg.

Med urnan framför oss, fotografi, tända ljus och blommor börjar prästen tala. Plötsligt händer något som de flesta av oss registrerar men ingen vet hur de ska tolka.

Lampan som hänger i taket bakom prästen börjar svänga, fram och tillbaka. En tung lampa, av mässing börjar röra på sig framme i sakristian. Ingen har rört vid den. Vinddrag eller annat har omöjligt kunnat sätta den i rörelse. Alla dörrar och fönster var stängda. När prästen tystnar stannar lampan.

Efteråt säger alla: ”Såg du lampan?” ”Såg du också lampan?” ”Du också?”

Var du med oss idag? Vila i frid!

Ta hand om era änglar och varandra! /Annie

kyrklampa

Livsval…

9_existentialism-copyDet är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom. Har jag hört… eller läst någonstans. Men faktum är att det är sant!

Jag har varit med om en hel del. Länge gick jag omkring och trodde att jag var helt ensam. Ingen hade varit med om sådana hemska saker som jag. Jag var stigmatiserad, annorlunda. Även om det inte var mitt fel levde jag med skammen att jag stod utanför alla de andra som hade haft en ”normal” uppväxt.

Idag har jag perspektiv. Jag kan betrakta det som hände med en vuxen persons ögon. Jag kan växla mellan mina upplevelser som barn och hur jag skulle se på exakt samma sak idag, med erfarenhet och distans. Och plötsligt växer ett avgrundsdjup fram inför mina ögon.

Vilken befrielse! Det var inte mitt fel! Och de som gjorde mig illa handlade bara ungefär som människor gör när de hamnar i affekt. Ingen ville egentligen att jag skulle råka illa ut. Det var ingens fel! Det handlade helt enkelt om livet! Så här blir det ibland!

Idag är jag inte arg på någon. Jag är inte bitter. Jag är inte ett offer. Tvärtom! Mina upplevelser är inte märkvärdigare än många andras men jag kan välja vad jag vill göra med dem. Jag väljer att förlåta, glömma, inte förstora upp det. Jag väljer att låta det vidga mina vyer och ställa mig frågan hur jag kan använda det i mina möten med andra.

När jag sommaren 1999 drabbades av en djup depression klev jag ur den befriad från skuld. Och i samma stund åkte offerkoftan av utav sig själv.

Jag är inte svagare eller mer utsatt än andra. Jag är inte heller starkare eller mer bepansrad. Men jag har lärt mig att leva i jämvikt med mig själv och verkligheten. Och det är jag glad och tacksam över.

Inte för en sekund vill jag ändra på något som jag varit med om. Däremot vet jag att jag nog skulle ha handlat annorlunda jämfört med människor jag mött.

”Moi seul peux décider à chaque moment de la portée du passé” ( Endast jag kan bestämma räckvidden av mitt förflutna)

”Être dit libre est celui qui peut réaliser ses projets”(Så kallad fri är den som kan förverkliga sina projekt)

Tack Sartre

Ta hand om era minnen och varandra! /Annie

Floskler

Näää… dem gillar jag inte. Så många ord som från början bär på värdefull betydelse men sedan används sönder så man till slut inte reagerar när man hör dem. Innehållsrika ord som fordrar eftertanke och att man tar dem på allvar. Ord som används lättvindigt utan att man tänker efter vad de egentligen står för.

Jag försöker undvika dem för de känns så urvattnade. Jag vill i stället söka mig andra uttryck för att namnge det som jag avser, Mission impossible ibland.

kvalitetstid, projekt, respekt, energitjuvar… många fler ord finns….

kvalitetstid se till att fylla ditt liv med sådant som är värdefullt. Att göra något ett visst antal timmar utan att vara mentalt närvarande är inte kvalitetstid.Om du gör det utan att känna glädje för det och vill göra just detta är det knappast kvalitetstid, möjligen ett sätt att döva ett dåligt samvete

projekt– betyder att sätta upp ett mål, bestämma sig för en metod, försöka genomföra det och sedan utvärdera det. Allt man gör, även om det är svårt, är inte ett projekt

respekt– betyder inte att man har rätt att bli upprörd över minsta oförrätt. Det betyder att man ömsesidigt tillskriver den andra lika mycket värde som en själv

energitjuvar– ingen kan stjäla din energi. Du kan bara ge den till någon som du inte känner förtjänar den men ingen har snott något ifrån dig.

Var rädd om orden och varandra! /Annie

Om rättvisa…

För ett tag sedan gav jag mina elever i uppgift att skriva en essä. De fick välja mellan flera olika ämnen men ett av dem vara att reda ut begreppet rättvisa.

Tänk om jag själv visste vad det är! Det vet jag inte…

För mig känns det lättare att börja med antonymen, nämligen orättvisa.

Få saker kan trigga mig så mycket som när jag upplever att någon utsatts för djup orättvisa. Varför jag berörs så starkt av detta vet jag faktiskt inte. Jag tror ju inte på den ”sanna” altruismen egentligen men någonting säger mig att vi måste vara rädda om varandra för att överleva som art. Människor behöver människor. Då har vi inte råd att förgöra varandra.Jag tror inte ett skvatt på ”den enes bröd den andres död”. Jag tror på den enes bröd och kompisen blir också mätt. Den andres död och du får sällskap i graven…

Vad är då orättvisa? För mig definieras orättvisor ungefär så här:
– Någon får ta negativa konsekvenser för något som personen inte haft makt/möjlighet att påverka.
– Någon blir skyld för att ha handlat för att göra illa när detta inte var personens avsikt
– Någon som befinner sig i underläge (tillfälligt eller permanent) får ett sämre utgångsläge än den som befinner sig i överläge (tillfälligt eller permanent).

Sedan stöter vi och blöter våra egenintressen mot varandra tills vi uppnår någon typ av jämbördighet. Men rättvisa kan enligt mig aldrig handla om varken ”lika mycket åt alla” eller ”som man bäddar får man ligga”. Ibland måste du ge bort din bit av kakan och hjälpa kompisen bädda sängen för han klarar det inte just nu.

Ta hand om varandra! /Annie

En tanke har mognat…

…och blivit till handling. Jag har länge lekt med tanken att starta en blogg. Varför? Jo. liksom många andra har jag tankar och erfarenheter som behöver iklädas ord för att bli greppbara och förlösas. En slags katharsis alltså, själens rening… När våra tankar, upplevelser och erfarenheter får språklig dräkt blir de plötsligt en del i ett socialt sammanhang.

 

Låter det djupt och flummigt? Det var inte meningen i så fall!

 

För mig är det stort att vara människa. Vi har fått ett stycke tid på den här planeten som vi kan ta hand om på olika sätt. Jag tror på människors inneboende behov av att vara del i ett sammanhang och kommunikation är vårt medel. När vi kommunicerar och interagerar med andra får vårt liv mening. Vi formas och omformas, vi får våra värderingar prövade och omprövade. Vi bygger våra liv tillsammans. Vår erfarenhetsväv växer och våra referensramar likaså.

 

Länge funderade jag på vilken kategori min blogg skulle tillhöra. Att blogga om mode, inredning, mat, hälsa är inte riktigt min grej så det överlåter jag till andra som klarar det ypperligt bättre än jag. Jag fastnade till slut för namnet penséer och aforismer och hade det fått plats hade jag också lagt till metaexistentiella bryderier.

Penséer: vackra blommor som blommar tidigt om våren  men också det franska ordet för tankar. Jag vill delge andra glada, vackra, hoppingivande tankar om det som är en del av min vardag.

Aforismer: att uttrycka sig i koncentrerad och förtätad form är en konst. Att få fram ett kärnfullt budskap med några få ord är inte lätt men oftast det som tränger djupast in i vårt medvetande. Litteraturen och historien vimlar av ordspråk och citat som vi kan hämta kraft och inspiration ifrån.

Metaexistentiella bryderier: är väl kanske den mest pretentiösa delen i min blogg. Här ämnar jag skriva om allt möjligt såsom reflektioner ur min vardag, mitt arbete som lärare, samhällssfrågor, politik mm.

 

Ta hand om varandra! /Annie