Så kan det bli när man minst anar det

Att jag sällan (aldrig) skriver på min personliga blogg numera har naturligtvis med att göra att det finns saker som jag inte vill dela av mig med till vem som helst.

Mitt privatliv är mitt privatliv.

Att mer eller mindre ofrivilligt ha blivit en offentlig person har naturligtvis sina fördelar men också sina nackdelar.

Det finns sådant i mitt liv som jag anser att ingen annan har med att göra.

Jag hade utifrån omständigheter mer eller mindre bestämt mig för att inte lita på någon annan människa igen.

Allt enligt devisen ”Var och en är sig själv nok” vare sig man gillar läget eller inte.

Men så plötsligt händer det något som man inte alls hade kunnat föreställa sig.

Janne:

Detta är till dig. Du har gett mig tillbaka tron på mänskligheten:

Jag älskar dig och kommer att stå vid din sida.

Så är det bara!

Kram från Annie

Läs mer

Annonser

Fredrik + mormor=Fremo <3 Sant

Min mamma dog för snart 5 år sedan. Hon dog i en av de mest hemska sjukdomar man kan tänka sig, nämligen ALS. Den där sjukdomen som man tror bara drabbar alla andra, typ Ulla-Carin Lindqvist, Maj Fant mm.

Min mamma var en ganska hopplös människa. Enkel och med båda fötterna på jorden. Alltid. En hopplös människa som jag saknar i varje fiber av mig själv, varje dag.

När jag var tonåring hände det att jag drömde om att jag hade en annan mamma. En sån där med långt svallande hår till midjan, som doftade parfym och pratade flera olika språk. En mamma som var mondän, kvinnlig och intellektuell. Lite mystisk och sval så där och lik dem som fanns i de billiga pocketromanerna från Allers som jag slukade som tonåring.

Men mamma fortsatte att vara den hon var, trots mina hemliga drömmar. Hon kokade havregrynsgröt till oss, lagade stuvad vitkål och bacon och fortsatte att arbeta som kassörska. Hon vände på slantarna och fick på något märkligt sätt det hela att gå ihop.

Det fanns två saker som var viktiga i hennes liv. Vi, hennes tre döttrar, och släkten. Ingen kunde ändra på det. Trots att hon älskade att slänga käft med alla människor och kunde prata med alla så var det bara hennes närmaste som betydde något och var viktiga för henne.

Men mamma var som sagt ganska hopplös. När jag köpte min hund 1991 tittade mamma strängt på mig och sa: ”Hur ska du ha tid med en hund? Tro inte att jag kommer att ta hand om den åt dig.”

Jag tog hand om min hund själv men vem hjälpte mig när det knep? Jo, mamma så klart.

Mammas arbetskamrater fick barnbarn men själv sa hon skämtsamt att hennes döttrar bara kom hem med kattungar och hundvalpar men inga barnbarn. Sen fick hon så hon teg. Ketchupeffekten. 4 barnbarn på 3 år. Det hann bli några till så småningom. Mamma fick totalt 8 barnbarn och hon älskade dem alla.

När jag berättade för mamma att jag var gravid, tittade hon storögt på mig och sa: -Tro inte att jag ska vara barnvakt!

Älskade, hopplösa mamma!

När jag sökte mitt nuvarande jobb var jag i slutet av min lärarutbildning och inte gravid. När jag kom på anställningsintervju var jag däremot gravid och dessutom nyseparerad. Folk sa till mig att jag var dum som berättade hur det låg till eftersom det inte syntes och jag var alldeles i början av graviditeten. När jag sedan erbjöds arbete trots att jag var höggravid i 8:e månaden var jag överlycklig. Det var endast två timmar per vecka och ingen fast tjänst men jag såg det som min chans.

Jag började mitt arbete en vecka innan förlossningen. Jag frågade mamma om hon kunde hjälpa mig och utan knot ställde hon upp. Jag födde min son 1/9 1997 och 8 dagar därefter var jag på plats i klassrummet. Jag pendlade 14 mil tur och retur två gånger per vecka mot en timpenning som inte ens svarade mot bensinkostnaden.

Vi bodde i Åtvidaberg vid den tiden och jag lämnade Lovisa hos dagmamman ca kl 7, åkte till Söderköping och lämnade Fredrik hos mamma som bodde 200 m från skolan. Jag ammade, gick och hade min lektion, kom tillbaka och ammade igen och åkte sedan hem och hämtade  Lovisa, Ca 4 timmar 2 ggr per vecka.

Idag tycker jag inte det låter riktigt klokt. Jag gick dessutom back ekonomiskt mitt första år som nyexaminerad lärare. Men efter ett år fick jag fast tjänst på det som jag såg som mitt drömjobb. Då var det värt allt!

Fredrik och mormor fann varandra och fick en alldeles speciell relation. Mamma var så rättvis och i hennes hjärta var vi alla lika nära och värdefulla. Men den tidiga och nära kontakten med Fredrik satte sina spår. Så här sa hon till mig vid ett tillfälle: ”Jag älskar alla mina barnbarn lika mycket men med Fredrik har jag en alldeles särskild relation.”

Fredrik och mormor trivdes med varandra. Nog kunde jag sakna att hon inte var en sådan där bullmormor som andra. Nej, mormor och Fredrik spelade TV-spel, Mario och  annars satt de bara och pratade. Ibland kom moster på besök och då fikade de, pratade och skrattade alla tre. Vid ett tillfälle frågade de Fredrik vem utav dem som var äldst. Fredrik svarade sanningsenligt. Moster Anita var tjock men mormor var mer skrynklig. Han tyckte det var oavgjort. Som vi har skrattat åt detta…

Jag minns när Fredrik sa till mig: ”Mamma, vet du? Mormor är min bästa kompis!”  Vid ett annat tillfälle sa han:  ”Det finns ingenstans som jag gör mina läxor så bra som hos mormor.”

Fredrik och mormor trivdes ihop. De kunde vara tillsammans utan att säga något. Det fanns ett tyst band mellan dem som inte krävde några förpliktelser förutom att de var sig själva.

När vår katt Mazarin fick ungar ville Fredrik behålla en av dem. Han och mormor bestämde namn. Katten skulle heta Fremo som i Fredrik+mormor. Fremo var en korsning med norsk skogskatt, svart och vit med lång päls. Tyvärr blev han senare bortjagad av hankatten på gården där vi bodde för ca 6 -7 år sedan.

Jag har kvar mina hästar på samma gård och igår dök det upp en långhårig svart och vit hankatt där jag vanligtvis matar stallkatterna. Han var väldigt tovig och hade sår på benen. Tanken slog mig att det kunde vara Fremo men jag kunde inte riktigt tro på det. Idag gick jag fram till katten och han var tam på ett sätt som de andra katterna inte är.

Jag vet ärligt talat inte om det är Fremo som dök upp efter alla dessa år. Men nu ligger han i alla fall i vår soffa och ser ut att trivas utmärkt. Imorgon ska jag ta mig i kast med hans toviga päls.

Var rädd om era mormödrar och bästisar!

Kram Annie

Vissa människor föds utan skyddande hölje

Mitt storstilade bloggprojekt kom av sig. Annat kom i vägen. Egentligen är det kanske ödets ironi ändå då fokus för mitt intresse inte har ändrats en millimeter.

Med min blogg ville jag visa hur vi alla är produkter både av vårt genetiska arv och vår sociala miljö. I mitt fall är det en känslig, intellektuell och konstnärlig kvinna på 1930-talet och hennes tragiska öde mitt under rasbiologins frammarsch som fick oerhörda konsekvenser, inte bara för mig utan även för en lång rad människor. Jag lovar att jag ska fortsätta lägga pusselbitar i denna mosaik, inte bara för min egen skull, utan även som ett exempel som jag tror att många andra kan ha glädje av och känna igen sig i.

I nästan 18 år levde jag under något som går under benämningen PAS. Det är något som inte finns enligt andra men för mig är det verkligt och något som mer eller mindre förstörde hela mitt liv. Det handlar om ett barn som lär sig att hata och avsky den ena föräldern för att ta på sig skulden och sorgen för den andra förälderns sorger och oförrätter.

18 år av mitt liv då jag hatade halva mig själv. Då jag svor på att jag aldrig någonsin skulle skaffa barn och föra dessa förhatliga gener vidare. Då jag såg mig själv som pestsmittad då halva jag kom från en person som var så avskyvärd så personen knappt ens hade rätt att leva, än mindre jag.

I större delen av mitt liv har jag levt med en stor knut inom mig själv. När jag så en dag befann mig i situationen som gravid hann mitt förflutna i fatt mig. Det vällde upp som en svartalf inuti mig som jag inte kunde hindra:

-Pappa! Varför slog du mig? Varför stal du och sålde mina älskade hästar? Varför? Varför? Varför?

Jag fick inget svar. Bara ett upprepande av ungefär dessa ord:

-Jag gjorde så gott jag kunde. Jag vet att jag gjorde fel men jag menade inget illa. Jag var så ledsen och sårad när mamma lämnade mig.

Jag åkte ner i ett svart hål. Det fanns ingen återvändo. Jag ville förstå men inte längre leva med dessa sår inom mig. Det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Jag sjönk så långt ner i det mänskliga psykets botten som man kan komma. Där det bara fanns två val: Klättra upp igen eller dö! Jag ville leva. Jag ville, ville, ville leva. Älska, glömma och förlåta.

I mitt svarta hål skedde det mest ofattbara. Min mamma svalde sin stolthet och ringde min pappa: -Du måste hjälpa Annie. Jag vet inte vad jag ska göra. Du måste hjälpa henne.

Och min pappa kom. Omedelbart. Inga frågor, Inga men. Han bara kom. Han ställde inga frågor. Inga förmaningar. Han bara kom.

Från den dagen började jag så sakteliga acceptera mig själv, inte tycka om mig själv men ändå försöka intala mig själv att jag faktiskt hade rätt att finnas på denna planet även om jag inte var perfekt.

När mina föräldrar skildes valde jag som 9-åring att bo hos min pappa. Jag tyckte det var orättvist att mamma skulle få alla barnen och han inget. Vi bodde i huset som han och mamma byggde tillsammans. Min pappa var speciell. Han byggde en pool och jag och mina systrar fick hästar och kaniner. Sen köpte han en bondgård och han fattade nog aldrig att jag var ett barn och en flicka. Mjölka 30 kor ensam innan skolskjutsen kom kl 7.30 var väl inget. Jag och mina kompisar fick plantera skog och en hög med bräder var väl inget att knussla om. Jag kavlade upp ärmarna och flyttade på dem som han sa. Jag lärde mig köra bil när jag var 11 år men frågade inte när jag en gång tog mig friheten att skjutsa hem min kompisar till stan, ca 7 km. Grannarna däremot höll på att både köra i diket och sätta i halsen är de mötte mig på vägen.

Jag flyttade tillbaka till mamma när jag var 12 år och några år senare köpte min far tillsammans med sin bror ett av Östergötlands mest anrika slott, Fogelviks egendom. Jag kunde därmed titulera mig godsägardotter men plötsligt var det inte längre bara 30 kor att mjölka utan ca 100. Och man fick gå 5 km för att hämta dem. Om inte den förbannade hunden kom och satte sprätt på dem så man fick börja om igen.

Mina föräldrar skildes 1976 när jag var 9 år gammal. Deras konflikt var som en pesthärd och varböld i 10 år. Det skulle dröja 25 år innan mamma förlät min pappa och kunde prata med honom som vem som helst. Svårast för mamma var alla runt omkring som talade om för henne hur hon skulle göra och tänka.

Min mamma var en fantastisk människa och kvinna. Det fanns inget på denna jord som var viktigare än oss, hennes döttrar. Kanske var det därför som hon upplevde vår pappas svek som så hårt. Det värsta som har hänt mig någonsin var när hon dog 2010 i den allra vidrigaste sjukdom man kan tänka sig och jag saknar henne varje dag, året runt hela tiden och i varje fiber i min själ. Jag pratar tyst med mamma hela tiden och jag vet vad hon säger till mig. Mamma var en enkel och jordnära kvinna som satte sina barn framför allt annat, inklusive sin egen bekvämlighet. När jag hamnar i ett moraliskt dilemma frågar jag tyst för mig själv min mamma till råds. Hon svarar alltid så klokt och manar till sans och måttfullhet. Min mamma var raka motsatsen till en flärdfull kvinna. När jag åkte ner till Lund och pluggade anade jag alltid hennes underliggande fråga: När ska du sluta med de där dumheterna och komma hem och skaffa dig ett riktigt arbete. Vad sysslar du med där nere förresten? Blir man verkligen lycklig av att läsa så där mycket?

Min mamma har varit min trygghet och själsfrände hela livet. Vi var så lika och så olika på samma gång. Jag saknar henne så oerhört varje dag men är tacksam för att hon gav hela sitt liv och sin själ för oss barn.

Idag är jag glad och tacksam för att jag åtminstone har min pappa i livet. Det är inte för evigt men alla har inte haft en pappa som min. På gott och ont

Här kommer ett av mina starkaste minnen från min pappa när jag var liten. Jag ställde frågor hela tiden och han svarade tålmodigt. En dag sa jag: – Förlåt för att jag är så nyfiken. Min pappa svarade : – Det heter inte nyfiken. Det heter vetgirig!

Snälla pappa, lär mig mer!

Är detta rimligt?

Efter en lång, turbulent och ganska hektisk vår med separation och divere annat som har tagit på mina krafter börjar jag äntligen kunna pusta ut och njuta av att jag faktiskt har sommarlov.

Mitt bloggprojekt har delvis därav kommit av sig men jag avser att återuppta det så småningom. Min tanke var och är fortfarande att lyfta fram hur vi alla påverkas av våra rötter och de erfarenheter vi gör under den fjuttiga tid vi har till vårt förfogande på denna planet. Detta märkvärdiga som kallas LIVET.

Idag har jag, som så många gånger tidigare, kommit att tänka på ett råd jag fick för länge sedan. Det var under en period i slutet av 90-talet då jag inte mådde särskilt bra och gick i samtalsterapi. Terapeuten, en äldre kvinna, gav mig ett råd som sedan dess har etsat sig fast hos mig.  Tipset hon gav mig var att alltid ställa mig själv följande fråga:

– Är detta rimligt? Vill jag detta?

Om jag svarade nej skulle jag säga ifrån. Om jag svarade ja var det rätt för mig just då.

Jag är oerhört tacksam för detta råd. Det har hjälpt mig så mycket och gett mig en inre styrka som jag önskar att jag hade haft när jag var yngre och tonåring. Jag vill därför skicka vidare detta råd till alla, inte minst alla unga människor och alla andra som känner att livet svajar på något sätt. Mest av allt vill jag skicka det till mina barn.

Lovisa och Fredrik: Förbaskade skitungar. Jag älskar er mer än något annat på denna jord!

För övrigt vill jag passa på att säga detta. Inte en dag passerar utan att jag tänker på min mamma. Denna fantastiskt starka och kloka kvinna med sunda och enkla värderingar som jag hade turen att födas av. Hon som tålmodigt och tappert uppfostrade oss tre systrar, mer eller mindre ensam, vilket sannerligen inte kan ha varit lätt alla gånger. Hon som gav mig mitt smeknamn och som fattas mig varje dag, året runt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att just hon fick bli min mamma.

Mitt dopnamn är Annelie men så länge jag kan minnas har jag kallats Annie. Och även om nedanstående sång ingalunda har med mig att göra tycker jag att den är så vacker och med ett budskap som jag gärna vill sprida till alla som vill ta det till sig.

 

 

Var rädda om varandra och fundera på om det som sker i ditt liv är rimligt för just DIG! /Kram Annie

Orden- kommer sannerligen inte lätt

Jag startade min blogg med färdiga planer för mitt skrivande. Jag ville teckna ett stycke levnadshistoria från 1900-talet ur min släkt med bärighet långt utanför mina egna gränser. Jag ville visa hur hur historiska skeenden och livsöden läggs lager på lager och fortsätter att påverka oss än idag även om vi inte är medvetna om det själva. Hur mina föräldrar med vitt skilda bakgrunder möttes i början av 60-talet och födde fram oss 4 barn varav min äldsta syster dog vid födseln. Hur våra föräldrars olika bakgrund formade oss 3 kvarvarande systrar till dem vi är i dag.

Mina planer har jag inte lagt ned. Det är de på tok på värdefulla för. Jag brinner för att visa hur vi alla är en produkt av vår historia samtidigt som vi har ett ett val av vad vi vill åstadkomma med våra liv. Jag kommer att fortsätta skriva här men kanske inte så ofta. Min övertygelse är att min historia inte är unik och allt som bidrar till att vi människor möter varandra ansikte mot ansikte är av godo.

Jag har det så bra just nu. Jag är så trygg och har människor omkring mig som jag uppskattar. Jag älskar mina barn över allt annat. Jag har ett rikt liv med vänner och meningsfull fritid. Jag har bara i-landsproblem. Jag vill gärna dela med mig för jag vet att det inte är en självklarhet. Till alla er som kämpar mot verkliga eller påhittade spöken skänker jag en tanke i kväll. Jag vet att ni alla är värdefulla!

Det finns saker som inte låter sig sägas så lätt.

Och ge aldrig upp hoppet om lyckan!

Jag önskar alla mina nära och fjärran vänner en god kväll.

Var rädda om era själar och varandra! /Kram Annie

Mamma del 5 – ALS

Sommaren 2009 började mamma klaga över en ”Jocke” i halsen som inte ville gå över. Att ha en ”Jocke” i halsen var mammas och Uffes skämtsamma uttryck för en en halsinfektion eller en begynnande förkylning och hade ingen koppling till någon särskilt namngiven person.

Sommaren gick och ingen tänkte närmare på saken. En ihärdig halsinfektion kan ju alla få, eller hur?

Till hösten skulle Uffe, min styvfar, fylla 70 år och mamma och han skulle fira med en resa till Holland. De tvingades dock avbryta resan i förtid dagen innan födelsedagen. Istället åkte de hem och uppsökte akuten. Mamma blev akut inlagd.

Sedan 13 år tillbaka hade mamma slutat röka då hon drabbtas av KOL. Vi trodde alla till en början att detta var skälet till att hon inte mådde bra. Men varför denna plötsliga försämring? Varför hade mamma plötsligt fått svårt att prata?

Mamma fick stanna på Vrinnevisjukhuset hela veckan. Hon fick åka till Linköping för diverse undersökningar. På torsdagen, 4 dagar efter att hon blev inlagd, ringde hon till mig:- Annie! Kan du komma? Läkarna tror att de har hittat något neurologiskt och de tycker att jag ska ha med mig några nära när de talar om vad de har hittat.” Jag hörde mammas bottenlösa ängslan och jag kände hur det knöt sig inom mig. Vad är detta? En föraning grep mig om något fruktansvärt som jag varken kunde eller ville ta in.

Torsdagen den 14/10 2009 går jag ut till parkeringen efter mina lektioner. Jag möter vår skolsköterska på parkeringen och berättar gråtande: ”Jag ska in till neurologen. De har hittat något på mamma…”

Jag möter mamma, Uffe och läkaren inne på neurologen. Läkaren är en kvinna med pondus, saklig men mellan hennes ord anar man empati: ”Alla undersökningar tyder på ALS. Har ni hört talas om den sjukdomen?” Uffe och mamma svarar nej (fast jag vet att de inte talar sanning). Jag svarar ja, ohörbart. Sedan tittar mamma på mig och Uffe och säger: ”Men då går det ju inte över…”

Jag reagerar som man inte borde. Jag säger inget utan åker bara därifrån. På väg från Vrinnevisjukhuset hem till gården utanför Västa Husby gråter jag ohejdat och ringer till min syster Åsa och berättar om läkarens besked. Väl hemma är jag nära att kräkas, gråter, vill inte ta in detta oerhörda… Min förtvivlan är bottenlös. Världen stannar. Jag förflyttas utanför mig själv, en mardröm, jag vaknar snart. Detta är inte sant….

Sedan följer en tid som jag är så oerhört tacksam för. Starka, starka mamma! Hur orkade du? Någon vände timglaset för sista gången och ändå fanns du för oss. I all din enkelhet och med ditt jordnära synsätt kommer du alltid att vara en förebild för mig!

Mamma acceperade snabbt sin sjukdom. ”-Det är som det är.” Vi döttrar och andra som stod henne nära hade inget val. Jo, det var som det var.

Plötsligt stannar hela tillvaron upp. Utanför rullar det på men inuti står det stilla. Uttrycket ”i-landproblem” får plötsligt en ny, konkret innebörd. Inget annat än att ta vara på den tid vi hade kvar tillsammans var viktigt.

Och nu sög vi musten ur livet. Varje dag pratade vi. Om jag förut hade varit arg och irriterad på att mamma ringde i tid och otid blev det nu dagens höjdpunkt. Facebook blev vår kanal. Varje morgon loggade jag in och pratade med mamma i chatten. Framför brasan i öppna spisen i huset där jag bodde pratade jag med henne i telefonen varje kväll så länge hon fortfarande kunde artikulera. Jag visste med stor smärta i hjärtat att våra samtal var räknade.

Mamma fick diagosen bulbär pares i oktober 2009. Den mest aggressiva formen av ALS som drabbar sväljfunktion och andning långt före förlamning i rörelseappareten. Till jul kunde hon inte längre prata utan fick använda en maskin med talsyntes (modell 80-tal) eller bokstavera vad hon ville säga via en tavla med alfabetet. Hon kunde dock både gå och använda händer även om ena handen och ena benet började svika. Hjärnan och intellektet var helt intakt. ALS är en grym sjukdom som enbart drabbar viljestyrda muskler. Mamma hade full koll på allt. Inuti var hon samma kvicktänkta människa som hon alltid varit.

Jag och mina systrar förenades i kampen för att ge mamma det bästa vi kunde den tid hon hade kvar. Vi pratade med henne varje dag, besökte henne, pratade, skrattade. Mamma sa vid ett tillfälle att hon aldrig hade haft det så bra som hon hade det just då.

När mamma blev sämre ansökte vi och blev beviljade att få ta ut anhörigdagar från försäkringskassan för att hjälpa till att vårda mamma och avlasta Uffe, vår styfar. Min syster Åsa blev t o m beviljad en tjänst av kommunen för att vårda mamma på heltid de sista veckorna. Vi döttrar stod alla bakom vår önskan att ge vår mamma allt som stod i vår makt för att ta vara på tiden som var kvar.

Av läkarna fick mamma veta att hon var tvungen att få en PEG inopererad. Den skulle hjälpa henne att få näring så att hon skulle bli starkare. Mamma var motvillig och operationen var jättejobbig för henne. När jag senare bad om att hon skulle få tracheostomi för att slippa kvävas möttes jag av tystnad från sjukvården.

I Sverige får nämligen ALS-patienter näring och föda via PEG så att de inte ska svälta ihjäl och så att inre organ ska få de näringsämnen som behövs och förbli starka. Däremot anses det oetiskt att ge ALS-patienter hjälp med andning via tracheostomi så istället kvävs de till döds. Mer om detta kommer jag berätta vid ett senare tillfälle.

Från diagnos fram till slutet tog det 7 månader. En tid som var smärtsam och ljus på samma gång. Vi umgicks och pratade varje dag. Sorgen och smärtan låg som en tung blymatta över oss men ändå kunde vi skratta och njuta av tiden tillsammans.

Mamma fick snabbt ventilator, en maskin som hjälpte henne att andas eftersom hon fick den variant av ALS som drabbar andningsapparaten före förlamning av musklerna. Till en början behövde hon den bara ibland men så småningom behövde hon den allt mer. På slutet kunde hon inte andas alls och inte ens maskinen hjälpte.

Jag ljuger om jag säger att mammas död var lugn, stillsam och vacker. Det var den inte. Den var grym, långdragen och plågsam. Säkert för henne men även för oss som stod bredvid som vittnen, maktlösa utan att kunna göra något för att lindra hennes lidande eller sjukdomens framfart.

Helgen innan hon dog talade jag om för min dotter att nu är det snart slut. Min dotter Lovisa skrev då ett långt brev till mormor som hon ville visa och läsa upp innan det var för sent. På måndagen var alla vi systrar där hemma hos mamma och förstod att slutet var nära. LAH (avancerad hemsjukvård i livets slutskede) var sedan länge inkopplade. På tisdagen vakade vi alla vid hennes sida och min dotter ringde då till mig och ville komma. Att se någon dö en kvävningsdöd är ingen vacker syn och jag var väldigt tveksam till om det var lämpligt att se för en 15-åring. Jag frågade LAH-personalen om råd och de sa samstämmigt: -”Låt barnen vara med om de vill. Annars kommer de alltid att undra. Det är vi vuxna som tycker det är hemskt. Låt barnen komma och vara med de sista timmarna om ni känner att ni orkar”.

Jag ringde min dotter som kom direkt. Sedan ringde jag min son och även han kom på stört. Min son och mormor stod varandra oerhört nära. Han kallade mormor för sin bästa kompis. Han brukade säga till mig:
”-Mamma. Det är bara hos mormor jag kan göra matteläxan”…

Efter en stund var alla 8 barnbarn på plats, även de allra minsta som knappast visste vad det frågan om men ändå förstod så väl, mycket bättre än vi kan ana. Min systers son som inte var särskilt gammal vid den här tidpunkten frågade: -”Mamma, kommer mormor att dö nu?” -”Ja, det kommer hon”, svarade min syster och tröstade honom. En och en turades alla om att gå in till mormor och mamma och maka, klappa på henne, trösta henne, ge henne smärtstillande och ångestdämpande. Vi fanns alla nära henne fast det var så tungt och svårt så vi helst ville fly.

Mamma dog strax innan 17 på tisdagen omgiven av alla som hon älskade och som älskade henne. Och det var fint. Det var mäktigt och vackert mitt i allt det fruktansvärda lidandet. Mina barn är idag glada och tacksamma för att de fick vara med. Jag också!

Idag saknar jag och sörjer min mamma. Mina barn saknar sin mormor. Men vi har lärt oss leva med sorgen och har bara fina minnen kvar. Livet går vidare och smärtan mattas och fram växer tacksamheten och glädjen och vad jag och andra fått.

I dessa allahelgonatider önskar jag er alla att ni tar vara på dem som gett er ljusa och varma minnen/ Kram Annie

Mamma – del 4

Efter skilsmässan från min far 1976 flyttade mamma från huset på Edvardsborg till en lägenhet på Ringvägen 32 C. Till en början flyttade alla vi 3 döttrar med henne men jag valde efter ett tag att flytta tillbaka till min pappa. Jag såg honom som den förlorande parten. Mamma fick alla barn men han fick ingen. Jag var då 9 år och gick i 3:e klass. Jag försökte medla mellan mina föräldrar och hade ibland uppslitande samtal med mamma som var djupt sårad och konflikten mellan mina föräldrar var djup och slitsam. Ändå fanns mamma alltid för mig under den här tiden då jag bodde hos min pappa. Det var till henne jag vände mig med saker som man bara kunde prata med en mamma om. Efter ca 4 år valde jag att flytta tillbaka till mamma, delvis med buller och bång. Min pappa var vid den här tiden väldigt labil och oförmögen att klara av rollen som ensamstående pappa och en pågående skilsmässokonflikt. Han och jag fick därefter en långvarig konflikt som inte skulle redas ut förrän långt senare. Men mer om detta kommer jag att berätta senare.

Mamma jobbade halvtid på Riksköp vid Rådhustorget. Hon jobbade ca 7 dagar i sträck och var sedan ledig en vecka. Hur hon fick ihop vardagen och ekonomin är för mig idag en gåta. Vi visste att det inte fanns pengar till några extravaganser men vi hade alltid kläder och mat. Mamma lyckades t o m ta oss med på semester. Vi hyrde stuga i Blekinge, åkte till Nice och Grekland. Hur hon redde ut detta övergår mitt förstånd idag då jag själv vet hur svårt det kan vara att vara ensamstående.

Under den här tiden levde mamma helt själv i många år. Hon hade ett kort förhållande med en som hette Paul men det ledde inte till någon långvarig relation. Så småningom började hon att gå ut och dansa med min moster Ingrid. För att detta skule vara möjligt anlitades jag som barnvakt till min yngsta syster. Jag som redan hade varit ute och sett och gjort mer än vad jag borde hade inget emot att stanna hemma. Min mellansyster hade då den period som är normal och vanlig för alla tonåringar med kompisar, fester mm men jag stannade gärna hemma. De gånger jag gick ut hade jag strikta förhållningsregler. Fredagar kl 12 och lördagar kl 1.00. Jag och min syster var alltid tvungna att gå in till mamma och tala om att nu var vi hemma.

För varje timme jag satt barnvakt åt min lillasyster fick jag en ”plupp” i protokollet på kylskåpet. Varje plupp var värd 10 kr. Efter några år hade jag tjänat ihop till 1700 kr (!) och vi åkte till Ikea där jag fick en ny säng som var 1,05 bred, ett sängbord och en lampa. Jag var så lycklig. En stor tavla med Marilyn Monroe och sammetstavlor köpte jag för min veckopeng.

Vi hade nu flyttat till en större lägenhet på Ringvägen 34 K och jag fick ett eget rum. Plötsligt runt 1983 började det dyka upp en mystisk vit volvo 245 kombi som hämtade upp mamma på parkeringen uppe vid panncentralen. Hon hade då träffat sin man Uffe som hon skulle komma att dela resten av sitt liv med. Vi var så glada. Uffe flyttade in och så småningom gifte de sig. Vi fick inget veta men en dag strax innan jul kom de hem från Köpenhamn och berättade att de hade gift sig. De skulle sen komma att vara gifta ända fram tills mammas död.

Med Uffe fick mamma ett händelserikt liv och det är jag honom så tacksam för. De reste massor. Han tog med henne ut och bjöd henne på livets goda. De åkte till Chicago, på medelhavskryssning, tog flyget till Köpenhamn över en week-end. De åkte båt i skärgården och tillbringade somrarna i stugan på Ljuskön. Uffe valde mamma med hela kittet och däri ingick vi systrar, hennes barn. Bättre kunde inte vi och mamma ha fått det.

Mamma fortsatte att jobba inom handeln. Efter Riksköp blev det Köhlers som sedan bytte namn till Ramunderhallen och senare Hemköp. Mamma älskade sitt jobb och var väldigt omtyckt av sina kunder. Det fanns t om vissa som valde att åka och handla när de visste att hon jobbade. Mamma älskade att ”slänga käft” och småprata med kunder och hade alltid ett glatt ord till alla. Det var hennes sociala liv förutom oss, familjen.

I samband med att min syster drabbades av en svår olycka och var nära att dö valde mamma att säga upp sig från sitt arbete som kassörska. Chocken över livets bräcklighet gjorde att arbetet förlorade betydelse för henne. Hon var då 62 år. Arbetsförmedlingen försökte då få henne att söka nytt jobb eller ingå i olika arbetsmarknadsåtgärder men mamma spände ögonen i dem och sa: ”Jag vill inte! Jag klarar mig utan pengar”. Hon ångrade aldrig sitt val. Vi döttrar, barnbarn, familjen var det som räknades för henne. Övrigt var oväsentligt, i synnerhet materiella och ytliga ting.

Min mamma var en tapper själ som fick ett rikt liv till slut, det liv som hon önskade sig och hon brydde sig bara om det som var viktigt för henne. Jag är så tacksam för min mamma!

Var rädda om era tappra själar runt omkring er! /Annie

Jag vill tacka livet…

…som gett mig så mycket!

Sommaren är över och imorgon börjar jag arbeta igen. Jag har upplevt det mest fantastiska året i hela mitt liv… träffat nya människor, återtagit kontakten med människor som jag inte haft med att göra på länge och sist men inte men inte minst… träffat mitt livs stora kärlek….

Jag är så glad över förmånen att få ha dessa människor i min närhet. Människor som ger kraft, bjuder på sig själva….helt enkelt underbara människor som gett mig livslust och livskraft som jag inte känt på länge

KATTA… för att du är min tvillingsjäl och syster. Tänk att inte behöva säga något och du förstår ändå!!! Jag försöker säga hur mycket jag uppskattar dig men orden blir till små fjönsiga fjun i halsen som låter så töntiga. Men mina pratstunder med dig den här våren värmer i själen. Sen är du dessutom rapp i käften, kvick i tanken, har humor men framför allt ett varmt hjärta och bottnar i dig själv. Tack för att du finns!

LEFFA… jag har nog aldrig skrattat så mycket i mitt liv sen jag träffade dig… det är allvarliga grejer det här… jag säger skarpt JA… Jag kräver snart skadestånd för kramp i skrattmusklerna och för att jag är hes i en vecka varje gång jag träffat dig. Men inte nog med att du har störtskön humor. Du är också en varm och rättfärdig människa som inte tvekar en sekund att säga ifrån mot sånt som är fel. Och att se dig och din dotter ihop kan få vilket hjärta som helst att smälta….

TOBIAS… jag har skrivit in mig för länge sedan i din fanclub och hoppas snart på VIP-medlemsskap. Underfundig, smart, påläst, galen och ett kritiskt förhållningssätt som de flesta akademiker borde avundas. Hur man än gör för att sätta etikett på dig…. mjukis eller macho… så misslyckas man…. Din värme och generositet är genuin och av sällan skådat slag. Såsom du värnar om din familj på ett så äkta och okonstlat sätt gör dig i mina ögon till en förebild mänskligheten i allmänhet och manlighet i synnerhet.

Jag skulle kunna (och vilja) fortsätta räkna upp människor som jag värdesätter så mycket och som jag är så glad och tacksam för att de finns i mitt liv men listan riskerar att bli lång. Många (alla) har jag förmånen att ha som mina vänner på FB. Jag hoppas med dessa enkla rader förmedla hur mycket jag uppskattar att få följa er vardag och tack för att ni står ut med min…

PELLE…Sist men inte minst… älskar dig galet mycket… är så glad för att få ha dig i mitt liv. Du har gett mig livslust och tron tillbaka att man kan vara lycklig.Så till vida pass att du nog får ett eget blogginlägg vad det lider….

Ta hand om varandra, era vänner och ljuva stunder i livet! /Kram Annie

Mamma- del 3

Mina föräldrar skildes sommaren 1976 när jag var 9 år och min yngsta syster just hade fyllt 1 år. Kanske är jag just nu på väg att skriva mitt svåraste blogginlägg någonsin. Men jag vill förstå, jag vill försonas och gå vidare. Idag är jag vuxen och har perspektiv på det som hände. Som barn hade jag det inte. Länge levde jag med ett trauma som jag inte önskar att någon annan människa får uppleva även om jag misstänker att jag inte är ensam.

Med mina föräldrars skilsmässa följde 10 års helvete, ja kanske ännu mer med förvecklingar och konsekvenser ända fram till idag. Förmodligen ett skolexempel på hur föräldrar INTE bör göra vid en skilsmässa och hur barnen kan få sitta emellan och bli slagträn när föräldrarna träter…

Egentligen började allt innan skilsmässan var ett faktum. Mamma var stabiliteten, den lugna, trygga, skötsamma. Min far lyckades till slut inte leva upp till det som förväntades av honom. Hans trasiga bakgrund och brist på trygghet hann ifatt honom. Mamma lappade och lagade, var lojal och trogen och satte familjen främst. Ekonomin ska vi inte tala om. Sparsam och redig, alltid göra rätt för sig var något hon fått med sig från barnsben. Från lägenhet på Ringvägen till ett nybyggt hus i Bleckstad var allt frid och fröjd.

Någon gång i mitten av 70-talet kraschade allt. Min far med sitt handlande och beteende var den direkta orsaken till skilsmässan. Därom råder inget tvivel och han och jag är rörande överens på den punkten. Min yngsta syster Lottie föddes 1975 som ett försoningsbarn men mamma fick nog och det var inte konstigt. En otrohet som uppdagades med graviditet som följd var det som fick mamma att till slut att begära skilsmässa.

Det nya förhållandet varade inte länge. En dotter föddes efter att min far och den nya kvinnan redan hunnit separera. Min far försökte med alla betänkliga medel få tillbaka mamma men hon var sårad och kränkt efter allt hon fått stå ut med och ingen kan klandra henne för det.

Mamma stod för stabiliteten, det trygga och rejäla familjelivet. Min far som kom från en trasig uppväxt med svåra familjeförhållanden värdesatte det men hade inte alltid förmågan att leva upp till förväntningarna med allt som förväntades av honom. Frågan är vem av mina föräldrar som blev mest besvikna av detta faktum.

Ja, 10 års helvete följde, milt uttryckt. Vår far bråkade och mamma försökte skydda oss och hålla ihop allt. Som tur var hade hon ett nätverk med släkt: syskon, föräldrar mm. Mitt i allt detta stod vi 3 systrar. Såklart tog vi mammas parti. Hon var den som var sårad, utsatt. Det var hon som stod för tryggheten och kämpade med näbbar och klor för vår skull.

Men jag tyckte synd om vår pappa som blev ensam och flyttade till honom ett år efter skilsmässan. Mamma stöttade mig i detta beslut även om hon var ledsen och att det inte blev så långvarigt men mer om detta ska jag berätta en annan gång…

Mamma byggde sitt liv på egen hand med oss döttrar. Tog körkort, jobbade halvtid inom handeln. Hur klarade hon allt? Vi, hennes döttrar var hennes allt och idag kan jag ana vidden av hennes bedrift och förundras över hur hon klarade allt utan att bryta ihop.

Ja, hur orkade mamma? Hur fick hon ihop vardagen, hushållet och ekonomin? Hur kunde hon ta med oss till både Legoland, Nice och Kreta? Hur orkade hon uppfostra 3 döttrar helt själv?

Mammas besvikelse över vår fars svek pratade hon aldrig om i direkta ordalag. Hennes känslor och reaktioner var minst sagt berättigade. Jag tror aldrig att hon egentligen ville att vi skulle hamna mitt i striden. Det bara blev så. Och såren blev djupa, mer djupa än hon hade velat. Men vi döttrar var hennes allt!

Med facit i hand vet jag att mamma inte hade velat att det skulle bli som det blev. Men hon gjorde så gott hon kunde och det gjorde även vår far. Vem rår över starka känslor?

Var rädda om varandra och handskas klokt med era skilsmässor/ Annie

Mamma- del 2

Idag skulle mamma ha fyllt 70 år… om hon hade fått leva…

Mamma växte upp i en trygg arbetarmiljö, i ett hus på Morfars kulle. Hon gick i folkskola t o m 1957 och därefter fortsättningsskola i ytterligare ett år. Mamma var nog det man idag skulle kalla för en rejäl flicka, goda betyg i både välskrivning och uppförande. Om hennes tonårsperiod vet jag egentligen inte särskilt mycket. Jag har hört namn nämnas som flyktigast: Lalle, Gugge, Gunilla m fl. Men Birgittagatan och egnahem verkar ha varit ett område fyllt av barn och familjer där alla kände alla.

Mamma var minstingen i syskonskaran Hjelm och hittade nog sällan på dumheter. Men en kväll var hon och syster Anita ute och kom hem mycket senare än utlovat. De skamsna systrarna kom på den briljanta idén att försiktigt smyga uppför källartrappen på Birgittagatan för att inte föräldrarna skulle vakna. Sagt och gjort… men vad de inte hade räknat med var att oroliga föräldrar har mycket god hörsel. Väl uppför trappan, vid dörren i köket, stod morfar och skällde ut de båda döttrarna efter noter och de fick höra hur oroliga föräldrarna varit. Mamma glömde det aldrig, tror jag, och själv fick jag stenhårda regler när jag var tonåring. 24.00 på fredagar och 01.00 på lördagar. Många nätter minns jag när jag och min syster tassade in till mamma och halvviskade: Vi är hemma nu!

Efter skolgång arbetade mamma som hembiträde hos olika familjer. Hon fick goda vitsord för sin punktlighet, matlagning och god hand med barn. Hon uppskattades för sin ärlighet och punktlighet, ett karaktärsdrag som hon bar med sig hela livet. Hur präktigt det än låter så är det bilden jag fått av mamma och bekräftad av andra som kände henne då. Att vara rebell var inte riktigt mammas grej men envis och principfast som få ska gudarna veta…

Lite senare började hon arbeta på järnvägscaféet i Söderköping. Det måste ha varit ett roligt jobb för hon återkom ofta till det och alla glada minnen därifrån. Ett arbete som måste ha passat mamma som hand i handsken då hon älskade att småprata med folk och som hon fick ta med sig i sin fortsatta karriär som kassörska. Mamma älskade att småprata och ”slänga käft” och hade alltid en glad kommentar till hands åt alla som träffade henne.

Det var också på järnvägscaféet som hon träffade min far första gången, i april 1963. Han var på väg hem till Valdemarsvik i sällskap med sina vänner och stannade till på järnvägscaféet. Min far, då 17 år, föll för min mamma, en familjeflicka på 19 år och de blev ett par. Min far (som jag kommer berätta mer om vid ett senare tillfälle) flyttade kort därefter till Söderköping och försörjde sig på diverse jobb, bl a kock på Stadshotellet. När han senare blev anställd på Evaporator fick han en tjänstebostad på Eriksvik och det var mina föräldrars första gemensamma bostad.

De levde ett lugnt och stillsamt liv och umgicks mest med varandra och mammas släkt. Ungefär som vilket ungt par som helst med andra ord. Mamma blev gravid och 26/11 1965 föddes deras första barn, en flicka vid namn Ingela. En stor tragedi var det då flickan föddes med vattenskalle och dog vid förlossningen. Inte förrän min mamma låg på förlossningen fick de veta att något var galet. För mina föräldrar, men framför allt för mamma, var det ett stort trauma att komma tillbaka till stan och möta alla med platt mage och förklara att det inte gick bra….

Exakt på dagen 30 år senare, 26/11 1995, föddes min dotter Lovisa, 14 dagar för tidigt. När jag ringde till mamma och berättade svarade hon bara: -Jag kände på mig att det skulle bli idag…

Mina föräldrar gifte sig i Valdemarsvik den 16/4 1966. Knappt ett år senare föddes jag, i februari 1967 . Mamma vågade knappt tro på att det gått bra och eftersom jag var så tjock så mina ögon knappt syntes bland i kindhullet frågade hon doktorn flera gånger om jag verkligen var välskapt…

I april 1968 föddes min syster Åsa och dessförinnan hade vi hunnit flytta in i de nybyggda lägenheterna på Ringvägen 34 I. Först bodde vi i en 2:a på nedre botten men när familjen utökades flyttade vi en trappa upp till andra våningen. Därifrån har jag mitt första minne, nämligen hur jag bär min blåa potta uppför trappen till vår nya lägenhet. Jag var troligtvis 2 eller 3 år då men stoltheten över att bära min egen potta minns jag.

Där bodde vi och levde tryggt. Mamma var hemma och min far körde bryggarbil samtidigt som han läste in ingenjörsexamen på distans. Någon gång runt 1972 bestämmde de sig för att leta egen bostad och min far hittade en tomt i Bleckstad som mina föräldrar fick köpa för en rimlig penning. Min far, som då fått jobb som byggnadsingenjör på BPA, började bygga huset vid Edwardsborg som stod klart någon gång 1973.

Oj oj, om jag skulle skriva om alla minnen från den tiden så skulle jag aldrig sluta. Jag minns dammen vi byggde och hur min syster och jag fångade ödlor som vi lekte med i dockhuset. Jag minns vår hund Bobben, katten Pysen och Mirran, en hittekatt som vi tog hand om. Jag minns alla i Bleckstad, Karin och Bosse Ziedén, familjen Andersson och alla Hermelin. Mjölken vi hämtade hos Elof i en vit hink direkt från mjölktanken. Hur vi byggde stall och fick våra första hästar, Pyret och Jessica. Logdanserna där jag förtvivlat försökte få mina föräldrar att bjuda in Abba som just vunnit schlagerfestivalen med Waterloo men där jag slutligen fick nöja mig med ett dansband från Finspång.

Mina föräldrars äktenskap började knaka i fogarna… Det förflutna hinner ofta ikapp människor till slut. 1975 föddes min yngsta helsyster, Lottie. Men ibland kan inte ens ett försoningsbarn rädda ett förhållande, hur gärna båda än vill. Mina föräldrar skildes sommaren 1976…

Om mamma var här idag skulle jag vilja tacka henne för min fantastiska, trygga barndom. Hon fanns alltid där och vi, hennes barn och familj var hennes allt. Jag unnar alla barn en likadan mamma som jag hade förmånen att ha.

Grattis på 70-årsdagen kära mamma….

Var rädda om varandra och er barndom!

Annie