Bild

Mamma del 5 – ALS

Sommaren 2009 började mamma klaga över en ”Jocke” i halsen som inte ville gå över. Att ha en ”Jocke” i halsen var mammas och Uffes skämtsamma uttryck för en en halsinfektion eller en begynnande förkylning och hade ingen koppling till någon särskilt namngiven person.

Sommaren gick och ingen tänkte närmare på saken. En ihärdig halsinfektion kan ju alla få, eller hur?

Till hösten skulle Uffe, min styvfar, fylla 70 år och mamma och han skulle fira med en resa till Holland. De tvingades dock avbryta resan i förtid dagen innan födelsedagen. Istället åkte de hem och uppsökte akuten. Mamma blev akut inlagd.

Sedan 13 år tillbaka hade mamma slutat röka då hon drabbtas av KOL. Vi trodde alla till en början att detta var skälet till att hon inte mådde bra. Men varför denna plötsliga försämring? Varför hade mamma plötsligt fått svårt att prata?

Mamma fick stanna på Vrinnevisjukhuset hela veckan. Hon fick åka till Linköping för diverse undersökningar. På torsdagen, 4 dagar efter att hon blev inlagd, ringde hon till mig:- Annie! Kan du komma? Läkarna tror att de har hittat något neurologiskt och de tycker att jag ska ha med mig några nära när de talar om vad de har hittat.” Jag hörde mammas bottenlösa ängslan och jag kände hur det knöt sig inom mig. Vad är detta? En föraning grep mig om något fruktansvärt som jag varken kunde eller ville ta in.

Torsdagen den 14/10 2009 går jag ut till parkeringen efter mina lektioner. Jag möter vår skolsköterska på parkeringen och berättar gråtande: ”Jag ska in till neurologen. De har hittat något på mamma…”

Jag möter mamma, Uffe och läkaren inne på neurologen. Läkaren är en kvinna med pondus, saklig men mellan hennes ord anar man empati: ”Alla undersökningar tyder på ALS. Har ni hört talas om den sjukdomen?” Uffe och mamma svarar nej (fast jag vet att de inte talar sanning). Jag svarar ja, ohörbart. Sedan tittar mamma på mig och Uffe och säger: ”Men då går det ju inte över…”

Jag reagerar som man inte borde. Jag säger inget utan åker bara därifrån. På väg från Vrinnevisjukhuset hem till gården utanför Västa Husby gråter jag ohejdat och ringer till min syster Åsa och berättar om läkarens besked. Väl hemma är jag nära att kräkas, gråter, vill inte ta in detta oerhörda… Min förtvivlan är bottenlös. Världen stannar. Jag förflyttas utanför mig själv, en mardröm, jag vaknar snart. Detta är inte sant….

Sedan följer en tid som jag är så oerhört tacksam för. Starka, starka mamma! Hur orkade du? Någon vände timglaset för sista gången och ändå fanns du för oss. I all din enkelhet och med ditt jordnära synsätt kommer du alltid att vara en förebild för mig!

Mamma acceperade snabbt sin sjukdom. ”-Det är som det är.” Vi döttrar och andra som stod henne nära hade inget val. Jo, det var som det var.

Plötsligt stannar hela tillvaron upp. Utanför rullar det på men inuti står det stilla. Uttrycket ”i-landproblem” får plötsligt en ny, konkret innebörd. Inget annat än att ta vara på den tid vi hade kvar tillsammans var viktigt.

Och nu sög vi musten ur livet. Varje dag pratade vi. Om jag förut hade varit arg och irriterad på att mamma ringde i tid och otid blev det nu dagens höjdpunkt. Facebook blev vår kanal. Varje morgon loggade jag in och pratade med mamma i chatten. Framför brasan i öppna spisen i huset där jag bodde pratade jag med henne i telefonen varje kväll så länge hon fortfarande kunde artikulera. Jag visste med stor smärta i hjärtat att våra samtal var räknade.

Mamma fick diagosen bulbär pares i oktober 2009. Den mest aggressiva formen av ALS som drabbar sväljfunktion och andning långt före förlamning i rörelseappareten. Till jul kunde hon inte längre prata utan fick använda en maskin med talsyntes (modell 80-tal) eller bokstavera vad hon ville säga via en tavla med alfabetet. Hon kunde dock både gå och använda händer även om ena handen och ena benet började svika. Hjärnan och intellektet var helt intakt. ALS är en grym sjukdom som enbart drabbar viljestyrda muskler. Mamma hade full koll på allt. Inuti var hon samma kvicktänkta människa som hon alltid varit.

Jag och mina systrar förenades i kampen för att ge mamma det bästa vi kunde den tid hon hade kvar. Vi pratade med henne varje dag, besökte henne, pratade, skrattade. Mamma sa vid ett tillfälle att hon aldrig hade haft det så bra som hon hade det just då.

När mamma blev sämre ansökte vi och blev beviljade att få ta ut anhörigdagar från försäkringskassan för att hjälpa till att vårda mamma och avlasta Uffe, vår styfar. Min syster Åsa blev t o m beviljad en tjänst av kommunen för att vårda mamma på heltid de sista veckorna. Vi döttrar stod alla bakom vår önskan att ge vår mamma allt som stod i vår makt för att ta vara på tiden som var kvar.

Av läkarna fick mamma veta att hon var tvungen att få en PEG inopererad. Den skulle hjälpa henne att få näring så att hon skulle bli starkare. Mamma var motvillig och operationen var jättejobbig för henne. När jag senare bad om att hon skulle få tracheostomi för att slippa kvävas möttes jag av tystnad från sjukvården.

I Sverige får nämligen ALS-patienter näring och föda via PEG så att de inte ska svälta ihjäl och så att inre organ ska få de näringsämnen som behövs och förbli starka. Däremot anses det oetiskt att ge ALS-patienter hjälp med andning via tracheostomi så istället kvävs de till döds. Mer om detta kommer jag berätta vid ett senare tillfälle.

Från diagnos fram till slutet tog det 7 månader. En tid som var smärtsam och ljus på samma gång. Vi umgicks och pratade varje dag. Sorgen och smärtan låg som en tung blymatta över oss men ändå kunde vi skratta och njuta av tiden tillsammans.

Mamma fick snabbt ventilator, en maskin som hjälpte henne att andas eftersom hon fick den variant av ALS som drabbar andningsapparaten före förlamning av musklerna. Till en början behövde hon den bara ibland men så småningom behövde hon den allt mer. På slutet kunde hon inte andas alls och inte ens maskinen hjälpte.

Jag ljuger om jag säger att mammas död var lugn, stillsam och vacker. Det var den inte. Den var grym, långdragen och plågsam. Säkert för henne men även för oss som stod bredvid som vittnen, maktlösa utan att kunna göra något för att lindra hennes lidande eller sjukdomens framfart.

Helgen innan hon dog talade jag om för min dotter att nu är det snart slut. Min dotter Lovisa skrev då ett långt brev till mormor som hon ville visa och läsa upp innan det var för sent. På måndagen var alla vi systrar där hemma hos mamma och förstod att slutet var nära. LAH (avancerad hemsjukvård i livets slutskede) var sedan länge inkopplade. På tisdagen vakade vi alla vid hennes sida och min dotter ringde då till mig och ville komma. Att se någon dö en kvävningsdöd är ingen vacker syn och jag var väldigt tveksam till om det var lämpligt att se för en 15-åring. Jag frågade LAH-personalen om råd och de sa samstämmigt: -”Låt barnen vara med om de vill. Annars kommer de alltid att undra. Det är vi vuxna som tycker det är hemskt. Låt barnen komma och vara med de sista timmarna om ni känner att ni orkar”.

Jag ringde min dotter som kom direkt. Sedan ringde jag min son och även han kom på stört. Min son och mormor stod varandra oerhört nära. Han kallade mormor för sin bästa kompis. Han brukade säga till mig:
”-Mamma. Det är bara hos mormor jag kan göra matteläxan”…

Efter en stund var alla 8 barnbarn på plats, även de allra minsta som knappast visste vad det frågan om men ändå förstod så väl, mycket bättre än vi kan ana. Min systers son som inte var särskilt gammal vid den här tidpunkten frågade: -”Mamma, kommer mormor att dö nu?” -”Ja, det kommer hon”, svarade min syster och tröstade honom. En och en turades alla om att gå in till mormor och mamma och maka, klappa på henne, trösta henne, ge henne smärtstillande och ångestdämpande. Vi fanns alla nära henne fast det var så tungt och svårt så vi helst ville fly.

Mamma dog strax innan 17 på tisdagen omgiven av alla som hon älskade och som älskade henne. Och det var fint. Det var mäktigt och vackert mitt i allt det fruktansvärda lidandet. Mina barn är idag glada och tacksamma för att de fick vara med. Jag också!

Idag saknar jag och sörjer min mamma. Mina barn saknar sin mormor. Men vi har lärt oss leva med sorgen och har bara fina minnen kvar. Livet går vidare och smärtan mattas och fram växer tacksamheten och glädjen och vad jag och andra fått.

I dessa allahelgonatider önskar jag er alla att ni tar vara på dem som gett er ljusa och varma minnen/ Kram Annie

Annonser

Mamma – del 4

Efter skilsmässan från min far 1976 flyttade mamma från huset på Edvardsborg till en lägenhet på Ringvägen 32 C. Till en början flyttade alla vi 3 döttrar med henne men jag valde efter ett tag att flytta tillbaka till min pappa. Jag såg honom som den förlorande parten. Mamma fick alla barn men han fick ingen. Jag var då 9 år och gick i 3:e klass. Jag försökte medla mellan mina föräldrar och hade ibland uppslitande samtal med mamma som var djupt sårad och konflikten mellan mina föräldrar var djup och slitsam. Ändå fanns mamma alltid för mig under den här tiden då jag bodde hos min pappa. Det var till henne jag vände mig med saker som man bara kunde prata med en mamma om. Efter ca 4 år valde jag att flytta tillbaka till mamma, delvis med buller och bång. Min pappa var vid den här tiden väldigt labil och oförmögen att klara av rollen som ensamstående pappa och en pågående skilsmässokonflikt. Han och jag fick därefter en långvarig konflikt som inte skulle redas ut förrän långt senare. Men mer om detta kommer jag att berätta senare.

Mamma jobbade halvtid på Riksköp vid Rådhustorget. Hon jobbade ca 7 dagar i sträck och var sedan ledig en vecka. Hur hon fick ihop vardagen och ekonomin är för mig idag en gåta. Vi visste att det inte fanns pengar till några extravaganser men vi hade alltid kläder och mat. Mamma lyckades t o m ta oss med på semester. Vi hyrde stuga i Blekinge, åkte till Nice och Grekland. Hur hon redde ut detta övergår mitt förstånd idag då jag själv vet hur svårt det kan vara att vara ensamstående.

Under den här tiden levde mamma helt själv i många år. Hon hade ett kort förhållande med en som hette Paul men det ledde inte till någon långvarig relation. Så småningom började hon att gå ut och dansa med min moster Ingrid. För att detta skule vara möjligt anlitades jag som barnvakt till min yngsta syster. Jag som redan hade varit ute och sett och gjort mer än vad jag borde hade inget emot att stanna hemma. Min mellansyster hade då den period som är normal och vanlig för alla tonåringar med kompisar, fester mm men jag stannade gärna hemma. De gånger jag gick ut hade jag strikta förhållningsregler. Fredagar kl 12 och lördagar kl 1.00. Jag och min syster var alltid tvungna att gå in till mamma och tala om att nu var vi hemma.

För varje timme jag satt barnvakt åt min lillasyster fick jag en ”plupp” i protokollet på kylskåpet. Varje plupp var värd 10 kr. Efter några år hade jag tjänat ihop till 1700 kr (!) och vi åkte till Ikea där jag fick en ny säng som var 1,05 bred, ett sängbord och en lampa. Jag var så lycklig. En stor tavla med Marilyn Monroe och sammetstavlor köpte jag för min veckopeng.

Vi hade nu flyttat till en större lägenhet på Ringvägen 34 K och jag fick ett eget rum. Plötsligt runt 1983 började det dyka upp en mystisk vit volvo 245 kombi som hämtade upp mamma på parkeringen uppe vid panncentralen. Hon hade då träffat sin man Uffe som hon skulle komma att dela resten av sitt liv med. Vi var så glada. Uffe flyttade in och så småningom gifte de sig. Vi fick inget veta men en dag strax innan jul kom de hem från Köpenhamn och berättade att de hade gift sig. De skulle sen komma att vara gifta ända fram tills mammas död.

Med Uffe fick mamma ett händelserikt liv och det är jag honom så tacksam för. De reste massor. Han tog med henne ut och bjöd henne på livets goda. De åkte till Chicago, på medelhavskryssning, tog flyget till Köpenhamn över en week-end. De åkte båt i skärgården och tillbringade somrarna i stugan på Ljuskön. Uffe valde mamma med hela kittet och däri ingick vi systrar, hennes barn. Bättre kunde inte vi och mamma ha fått det.

Mamma fortsatte att jobba inom handeln. Efter Riksköp blev det Köhlers som sedan bytte namn till Ramunderhallen och senare Hemköp. Mamma älskade sitt jobb och var väldigt omtyckt av sina kunder. Det fanns t om vissa som valde att åka och handla när de visste att hon jobbade. Mamma älskade att ”slänga käft” och småprata med kunder och hade alltid ett glatt ord till alla. Det var hennes sociala liv förutom oss, familjen.

I samband med att min syster drabbades av en svår olycka och var nära att dö valde mamma att säga upp sig från sitt arbete som kassörska. Chocken över livets bräcklighet gjorde att arbetet förlorade betydelse för henne. Hon var då 62 år. Arbetsförmedlingen försökte då få henne att söka nytt jobb eller ingå i olika arbetsmarknadsåtgärder men mamma spände ögonen i dem och sa: ”Jag vill inte! Jag klarar mig utan pengar”. Hon ångrade aldrig sitt val. Vi döttrar, barnbarn, familjen var det som räknades för henne. Övrigt var oväsentligt, i synnerhet materiella och ytliga ting.

Min mamma var en tapper själ som fick ett rikt liv till slut, det liv som hon önskade sig och hon brydde sig bara om det som var viktigt för henne. Jag är så tacksam för min mamma!

Var rädda om era tappra själar runt omkring er! /Annie

Bild

Starka band

Människor kan förenas av kärlek eller hat, tacksamhet eller skuld, lycka eller sorg, bitterhet eller stilla ro.

Sann kärlek kräver inga offer eller tacksamhetsskuld. Du är du och jag är jag. Tillsammans mötas vi på livets stig och utkämpar våra strider där vi alla är till slut går ut som vinnare i visshet om att vi har varandra, varken mer eller mindre, med alla våra förtjänster och brister.

Var rädda om era band till varandra/Annie

Själen fruktar tomhet…

Människor jag bryr mig om berör mig, oavsett om jag avskyr dem eller älskar dem. De kan göra mig glad, lycklig, ledsen, arg eller bitter.

Övriga kan göra mig nöjd för stunden, smickrad, irriterad eller möjligtvis förbannad.

Människor i ens absoluta närhet, dem man bryr sig om är också de som kan framkalla de starkaste känslorna…

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till varje pris som helst.

Hjalmar Söderberg 1869-1941 ur Doktor Glas 1905

Ta hand om varandra och era nära/Annie

I den bästa av alla världar…

… går alla elever till skolan och möts på samma villkor. Skolan är en källa till glädje och kunskap, personlig utveckling och växande. Oavsett social bakgrund, personlighet eller erfarenheter får alla samma förutsättningar att skaffa sig bildning och skapa det liv man önskar leva. Föräldrarnas bildningsnivå, etnisk bakgrund mm saknar helt betydelse.

Skolan är en respit, ett andningshåll där man tillåts växa och utvecklas på sina egna villkor…

Ja du, Leibniz….visst vore världen vacker om det var på det viset…

Själv undrar jag likt Candide om det inte vore bäst att dra mig tillbaka och odla min trädgård…

Var rädda om varandra och om alla dem som inte har samma förutsättningar som du!/Annie

Bild

Jag vill tacka livet…

…som gett mig så mycket!

Sommaren är över och imorgon börjar jag arbeta igen. Jag har upplevt det mest fantastiska året i hela mitt liv… träffat nya människor, återtagit kontakten med människor som jag inte haft med att göra på länge och sist men inte men inte minst… träffat mitt livs stora kärlek….

Jag är så glad över förmånen att få ha dessa människor i min närhet. Människor som ger kraft, bjuder på sig själva….helt enkelt underbara människor som gett mig livslust och livskraft som jag inte känt på länge

KATTA… för att du är min tvillingsjäl och syster. Tänk att inte behöva säga något och du förstår ändå!!! Jag försöker säga hur mycket jag uppskattar dig men orden blir till små fjönsiga fjun i halsen som låter så töntiga. Men mina pratstunder med dig den här våren värmer i själen. Sen är du dessutom rapp i käften, kvick i tanken, har humor men framför allt ett varmt hjärta och bottnar i dig själv. Tack för att du finns!

LEFFA… jag har nog aldrig skrattat så mycket i mitt liv sen jag träffade dig… det är allvarliga grejer det här… jag säger skarpt JA… Jag kräver snart skadestånd för kramp i skrattmusklerna och för att jag är hes i en vecka varje gång jag träffat dig. Men inte nog med att du har störtskön humor. Du är också en varm och rättfärdig människa som inte tvekar en sekund att säga ifrån mot sånt som är fel. Och att se dig och din dotter ihop kan få vilket hjärta som helst att smälta….

TOBIAS… jag har skrivit in mig för länge sedan i din fanclub och hoppas snart på VIP-medlemsskap. Underfundig, smart, påläst, galen och ett kritiskt förhållningssätt som de flesta akademiker borde avundas. Hur man än gör för att sätta etikett på dig…. mjukis eller macho… så misslyckas man…. Din värme och generositet är genuin och av sällan skådat slag. Såsom du värnar om din familj på ett så äkta och okonstlat sätt gör dig i mina ögon till en förebild mänskligheten i allmänhet och manlighet i synnerhet.

Jag skulle kunna (och vilja) fortsätta räkna upp människor som jag värdesätter så mycket och som jag är så glad och tacksam för att de finns i mitt liv men listan riskerar att bli lång. Många (alla) har jag förmånen att ha som mina vänner på FB. Jag hoppas med dessa enkla rader förmedla hur mycket jag uppskattar att få följa er vardag och tack för att ni står ut med min…

PELLE…Sist men inte minst… älskar dig galet mycket… är så glad för att få ha dig i mitt liv. Du har gett mig livslust och tron tillbaka att man kan vara lycklig.Så till vida pass att du nog får ett eget blogginlägg vad det lider….

Ta hand om varandra, era vänner och ljuva stunder i livet! /Kram Annie

Mamma- del 3

Mina föräldrar skildes sommaren 1976 när jag var 9 år och min yngsta syster just hade fyllt 1 år. Kanske är jag just nu på väg att skriva mitt svåraste blogginlägg någonsin. Men jag vill förstå, jag vill försonas och gå vidare. Idag är jag vuxen och har perspektiv på det som hände. Som barn hade jag det inte. Länge levde jag med ett trauma som jag inte önskar att någon annan människa får uppleva även om jag misstänker att jag inte är ensam.

Med mina föräldrars skilsmässa följde 10 års helvete, ja kanske ännu mer med förvecklingar och konsekvenser ända fram till idag. Förmodligen ett skolexempel på hur föräldrar INTE bör göra vid en skilsmässa och hur barnen kan få sitta emellan och bli slagträn när föräldrarna träter…

Egentligen började allt innan skilsmässan var ett faktum. Mamma var stabiliteten, den lugna, trygga, skötsamma. Min far lyckades till slut inte leva upp till det som förväntades av honom. Hans trasiga bakgrund och brist på trygghet hann ifatt honom. Mamma lappade och lagade, var lojal och trogen och satte familjen främst. Ekonomin ska vi inte tala om. Sparsam och redig, alltid göra rätt för sig var något hon fått med sig från barnsben. Från lägenhet på Ringvägen till ett nybyggt hus i Bleckstad var allt frid och fröjd.

Någon gång i mitten av 70-talet kraschade allt. Min far med sitt handlande och beteende var den direkta orsaken till skilsmässan. Därom råder inget tvivel och han och jag är rörande överens på den punkten. Min yngsta syster Lottie föddes 1975 som ett försoningsbarn men mamma fick nog och det var inte konstigt. En otrohet som uppdagades med graviditet som följd var det som fick mamma att till slut att begära skilsmässa.

Det nya förhållandet varade inte länge. En dotter föddes efter att min far och den nya kvinnan redan hunnit separera. Min far försökte med alla betänkliga medel få tillbaka mamma men hon var sårad och kränkt efter allt hon fått stå ut med och ingen kan klandra henne för det.

Mamma stod för stabiliteten, det trygga och rejäla familjelivet. Min far som kom från en trasig uppväxt med svåra familjeförhållanden värdesatte det men hade inte alltid förmågan att leva upp till förväntningarna med allt som förväntades av honom. Frågan är vem av mina föräldrar som blev mest besvikna av detta faktum.

Ja, 10 års helvete följde, milt uttryckt. Vår far bråkade och mamma försökte skydda oss och hålla ihop allt. Som tur var hade hon ett nätverk med släkt: syskon, föräldrar mm. Mitt i allt detta stod vi 3 systrar. Såklart tog vi mammas parti. Hon var den som var sårad, utsatt. Det var hon som stod för tryggheten och kämpade med näbbar och klor för vår skull.

Men jag tyckte synd om vår pappa som blev ensam och flyttade till honom ett år efter skilsmässan. Mamma stöttade mig i detta beslut även om hon var ledsen och att det inte blev så långvarigt men mer om detta ska jag berätta en annan gång…

Mamma byggde sitt liv på egen hand med oss döttrar. Tog körkort, jobbade halvtid inom handeln. Hur klarade hon allt? Vi, hennes döttrar var hennes allt och idag kan jag ana vidden av hennes bedrift och förundras över hur hon klarade allt utan att bryta ihop.

Ja, hur orkade mamma? Hur fick hon ihop vardagen, hushållet och ekonomin? Hur kunde hon ta med oss till både Legoland, Nice och Kreta? Hur orkade hon uppfostra 3 döttrar helt själv?

Mammas besvikelse över vår fars svek pratade hon aldrig om i direkta ordalag. Hennes känslor och reaktioner var minst sagt berättigade. Jag tror aldrig att hon egentligen ville att vi skulle hamna mitt i striden. Det bara blev så. Och såren blev djupa, mer djupa än hon hade velat. Men vi döttrar var hennes allt!

Med facit i hand vet jag att mamma inte hade velat att det skulle bli som det blev. Men hon gjorde så gott hon kunde och det gjorde även vår far. Vem rår över starka känslor?

Var rädda om varandra och handskas klokt med era skilsmässor/ Annie

Mamma- del 2

Idag skulle mamma ha fyllt 70 år… om hon hade fått leva…

Mamma växte upp i en trygg arbetarmiljö, i ett hus på Morfars kulle. Hon gick i folkskola t o m 1957 och därefter fortsättningsskola i ytterligare ett år. Mamma var nog det man idag skulle kalla för en rejäl flicka, goda betyg i både välskrivning och uppförande. Om hennes tonårsperiod vet jag egentligen inte särskilt mycket. Jag har hört namn nämnas som flyktigast: Lalle, Gugge, Gunilla m fl. Men Birgittagatan och egnahem verkar ha varit ett område fyllt av barn och familjer där alla kände alla.

Mamma var minstingen i syskonskaran Hjelm och hittade nog sällan på dumheter. Men en kväll var hon och syster Anita ute och kom hem mycket senare än utlovat. De skamsna systrarna kom på den briljanta idén att försiktigt smyga uppför källartrappen på Birgittagatan för att inte föräldrarna skulle vakna. Sagt och gjort… men vad de inte hade räknat med var att oroliga föräldrar har mycket god hörsel. Väl uppför trappan, vid dörren i köket, stod morfar och skällde ut de båda döttrarna efter noter och de fick höra hur oroliga föräldrarna varit. Mamma glömde det aldrig, tror jag, och själv fick jag stenhårda regler när jag var tonåring. 24.00 på fredagar och 01.00 på lördagar. Många nätter minns jag när jag och min syster tassade in till mamma och halvviskade: Vi är hemma nu!

Efter skolgång arbetade mamma som hembiträde hos olika familjer. Hon fick goda vitsord för sin punktlighet, matlagning och god hand med barn. Hon uppskattades för sin ärlighet och punktlighet, ett karaktärsdrag som hon bar med sig hela livet. Hur präktigt det än låter så är det bilden jag fått av mamma och bekräftad av andra som kände henne då. Att vara rebell var inte riktigt mammas grej men envis och principfast som få ska gudarna veta…

Lite senare började hon arbeta på järnvägscaféet i Söderköping. Det måste ha varit ett roligt jobb för hon återkom ofta till det och alla glada minnen därifrån. Ett arbete som måste ha passat mamma som hand i handsken då hon älskade att småprata med folk och som hon fick ta med sig i sin fortsatta karriär som kassörska. Mamma älskade att småprata och ”slänga käft” och hade alltid en glad kommentar till hands åt alla som träffade henne.

Det var också på järnvägscaféet som hon träffade min far första gången, i april 1963. Han var på väg hem till Valdemarsvik i sällskap med sina vänner och stannade till på järnvägscaféet. Min far, då 17 år, föll för min mamma, en familjeflicka på 19 år och de blev ett par. Min far (som jag kommer berätta mer om vid ett senare tillfälle) flyttade kort därefter till Söderköping och försörjde sig på diverse jobb, bl a kock på Stadshotellet. När han senare blev anställd på Evaporator fick han en tjänstebostad på Eriksvik och det var mina föräldrars första gemensamma bostad.

De levde ett lugnt och stillsamt liv och umgicks mest med varandra och mammas släkt. Ungefär som vilket ungt par som helst med andra ord. Mamma blev gravid och 26/11 1965 föddes deras första barn, en flicka vid namn Ingela. En stor tragedi var det då flickan föddes med vattenskalle och dog vid förlossningen. Inte förrän min mamma låg på förlossningen fick de veta att något var galet. För mina föräldrar, men framför allt för mamma, var det ett stort trauma att komma tillbaka till stan och möta alla med platt mage och förklara att det inte gick bra….

Exakt på dagen 30 år senare, 26/11 1995, föddes min dotter Lovisa, 14 dagar för tidigt. När jag ringde till mamma och berättade svarade hon bara: -Jag kände på mig att det skulle bli idag…

Mina föräldrar gifte sig i Valdemarsvik den 16/4 1966. Knappt ett år senare föddes jag, i februari 1967 . Mamma vågade knappt tro på att det gått bra och eftersom jag var så tjock så mina ögon knappt syntes bland i kindhullet frågade hon doktorn flera gånger om jag verkligen var välskapt…

I april 1968 föddes min syster Åsa och dessförinnan hade vi hunnit flytta in i de nybyggda lägenheterna på Ringvägen 34 I. Först bodde vi i en 2:a på nedre botten men när familjen utökades flyttade vi en trappa upp till andra våningen. Därifrån har jag mitt första minne, nämligen hur jag bär min blåa potta uppför trappen till vår nya lägenhet. Jag var troligtvis 2 eller 3 år då men stoltheten över att bära min egen potta minns jag.

Där bodde vi och levde tryggt. Mamma var hemma och min far körde bryggarbil samtidigt som han läste in ingenjörsexamen på distans. Någon gång runt 1972 bestämmde de sig för att leta egen bostad och min far hittade en tomt i Bleckstad som mina föräldrar fick köpa för en rimlig penning. Min far, som då fått jobb som byggnadsingenjör på BPA, började bygga huset vid Edwardsborg som stod klart någon gång 1973.

Oj oj, om jag skulle skriva om alla minnen från den tiden så skulle jag aldrig sluta. Jag minns dammen vi byggde och hur min syster och jag fångade ödlor som vi lekte med i dockhuset. Jag minns vår hund Bobben, katten Pysen och Mirran, en hittekatt som vi tog hand om. Jag minns alla i Bleckstad, Karin och Bosse Ziedén, familjen Andersson och alla Hermelin. Mjölken vi hämtade hos Elof i en vit hink direkt från mjölktanken. Hur vi byggde stall och fick våra första hästar, Pyret och Jessica. Logdanserna där jag förtvivlat försökte få mina föräldrar att bjuda in Abba som just vunnit schlagerfestivalen med Waterloo men där jag slutligen fick nöja mig med ett dansband från Finspång.

Mina föräldrars äktenskap började knaka i fogarna… Det förflutna hinner ofta ikapp människor till slut. 1975 föddes min yngsta helsyster, Lottie. Men ibland kan inte ens ett försoningsbarn rädda ett förhållande, hur gärna båda än vill. Mina föräldrar skildes sommaren 1976…

Om mamma var här idag skulle jag vilja tacka henne för min fantastiska, trygga barndom. Hon fanns alltid där och vi, hennes barn och familj var hennes allt. Jag unnar alla barn en likadan mamma som jag hade förmånen att ha.

Grattis på 70-årsdagen kära mamma….

Var rädda om varandra och er barndom!

Annie

Gaudeamus igitur … Ecce homo

Gaudeamus igitur.
Iuvenes dum sumus.
Gaudeamus igitur.
Iuvenes dum sumus.
Post iucundam iuventutem.
Post molestam senectutem.
Nos habebit humus —
Nos habebit humus.

‘Låt oss således glädjas
medan vi är unga
Låt oss således glädjas
medan vi är unga
efter en glädjefylld ungdom
efter en mödosam ålderdom
kommer vi att bo i jorden
kommer vi att bo i jorden’

Studentexamen, skolavslutning. Vem kan låta bli att ryckas med av alla dessa unga människor som likt kalvar står innanför stängslet och väntar på att få släppas ut på grönbete? När naturen är som vackrast är hela vårt land fullt av ungdomar som väntar på att få ta nästa steg i livet. Det som har varit är passé och imorgon är en annan dag. Hela världen och livet ligger framför en i väntan på att upplevas. Here we come! YES!!!

Som lärare är det omöjligt att inte ryckas med. Känslorna är blandade. Glädje över att eleverna är i hamn på andra sidan. Tacksamheten över att ha fått följa dem på vägen. Den euforiska stämningen i all festyra. Vemod för att de nu lämnar oss, vi som umgåtts med dem dagligen i flera års tid. En smula saknad och undran över hur kommer det att gå sen? Stoltheten och tacksamheten över att ha fått följa dem på vägen.

Men under varje studentmössa, bakom varje elevs ansikte, finns en livshistoria. Den kan vara kantad av framgång, glädje och lätthet. Men den kan också rymma sorger, svårigheter på vägen, hårt slit och misslyckanden och förhoppningsvis en vilja att alltid komma igen. Hos många elever finns båda ingredienserna, i lite olika proportioner. Ofta äger det ena över till förfång för det andra.

Låt oss aldrig glömma det när vi möter alla studenter, elever, barn eller alla andra för den delen. Inuti varje människa finns en livshistoria som är värd att berättas. Se trädet mitt i skogen! Se varje barn eller ungdom i skocken av eleven. Se människan! Ecce homo!

Var rädda om varandra och nästa steg i livet!

Annie

Hur orkar människor hata varandra….?

…. när det är så enklare att samtala och förstå varandra?
”La haine, c’est la colère des faibles.”
Alphonse Daudet, Lettres de mon moulin.

‘Hatet är de svagas vrede’. Visst låter det beskäftigt att höra det när kroppen bubblar av ilska, besvikelse och bitterhet över hur dumma alla människor varit. Men… det krävs minst två parter för en konflikt. Vad händer om en av parterna lägger sig? ” Vi vill bara prata så det löser sig på bästa sätt för ALLA.” Är det värt att neka en utsträckt hand? Är verkligen alla andra så där genuint elaka, ondskefulla och oresonliga? Själv tror jag inte på det. De flesta konflikter bygger på missförstånd. Missförstånd som aldrig kan lösas om man inte vill och arbetar aktivt med det (prestigelöst).

Hat är samma sak som ackumulerad besvikelse. Man kan bära det inom sig och låta det förgöra en. Eller så kan man försöka ”fronta” verkligheten med allt vad det innebär.

Världen vimlar av tappade sugar. Men bakom nästa krök vilar framtiden…. för oss – om vi vill….

Red ut era konflikter… innan det är för sent. Just say’in….

Tänk en gång till och var rädda om varandra!/Annie