Så är det ibland

On naît. On meurt. C’est mieux si entre les deux on a fait quelque chose. »

Francis Bacon

Sitter och känner mig lite låg just nu. Har faktiskt ingen anledning till det. Mitt liv rullar på utan större dramatik förutom vardagliga bekymmer. Jag har det väldigt bra just nu… bättre än någonsin. Och då känner jag mig plötsligt som att jag luras. Något spöke dyker väl upp någonstans? En stor del av mitt liv har jag levt med sorger, tragedier och minnen som gjort ont. Så till vida pass att jag nu undrar om det inte alltid ska vara så och har svårt att luta mig tillbaka och bara känna: Det här är livet! Varken bättre eller sämre. Njut! Go for it! Sug musten av din stund på jorden.

Kanske är det våren. Tiden då knopparna slår ut… tiden då då grönskan är i sin ljuvaste ungdom. Och jag kan inte låta bli att undra….. tar vi vara på varandra och tiden vi har på denna planet?

Ta hand om er vardag och varandra! /Annie

Annonser

Mamma- del 1

Mamma var yngst av syskonen Hjelm. Hon föddes 16 juni 1943 samtidigt som kriget pågick ute i Europa. En hisnande tanke med när man tänker efter… Samma år byggde morfar huset på Birgittagatan. På Egnahem fick barnrika arbetarfamiljer köpa tomter billigt och bygga hus åt sina familjer. Så där föddes min mamma som nummer 5 av syskonen Hjelm och något annat barndomshem kände hon inte till. På morfars kulle och Birgittagatan växte hon upp och där umgicks hon med sina vänner vars namn jag bara hört flyktigt. Gunilla Ramstedt var mammas bästa vän och närmaste granne och de gav ut en egen tidning som de döpte till ”Trollposten” när de var barn. Jag har ett ex fyllt av pyssel och knåp med egenhändigt ritade teckningar från tidigt 50-tal. En guldgruva…

Senare dök namn som Lalle Lindwall, Gugge m fl upp som jag förstått hörde till mammas tonårsperiod. Men jag vet verkligen nästan ingenting. Mer än att en gång kom mamma för sent hem och smög upp genom källartrappen. Och där stod morfar och skällde ut henne efter noter… Mamma och morfar stod varandra nära och hans utskällning var hans sätt att visa hur orolig han var för sin yngsta dotter.

Mamma gick 6-årig folkskola och hade bra betyg i bl a välskrivning och uppförande. Senare jobbade hon som hembiträde och vartefter på järnvägscaféet i Söderköping. Det sistnämnda pratade hon ofta och gärna om så det måste ha varit en rolig tid…

Mamma växte upp i en trygg och stabil familj med en mamma som var hemma och en pappa som arbetade som elektriker. De socialdemokratiska värderingarna fick hon med modersmjölken. Att vara hederlig, arbetsam och ALLTID göra rätt för sig var fundamentalt och livsviktigt. Likaså solidaritet och lojalitet med sina egna och den närmaste kretsen. Dessa värderingar behöll mamma livet ut trots att hon var väldigt besviken på socialdemokratin efter Palme och Mona Sahlin kunde hon aldrig riktigt förlåta….

Det är verkligen skrämmande hur lite jag vet om mammas barndom och tidiga ungdomsår. Lite har hon ändå berättat. Om Jock, boxern, som var hennes älsklingshund. Länge pratade hon om hur mycket hon just tyckte om boxern. Jag förstod aldrig mer än att hon en gång i tiden hade tyckte väldigt mycket om en ljus boxer som hette Jock, som var smart och rymde hem till Birgittagatan genom att smygande krypa i potatislandet så ingen såg. Hon pratade också om Snoddas, deras katt. Både Jock och Snoddas finns på fotofrafier som jag fått från mamma. Tänk vad gamla fotografier kan rymma minnen och gammal kärlek…

Jag vet också att hon berättat om hur hon delade säng med sin äldre syster och hur de trängdes och var osams. Om hennes kärlek och beundran för sina äldre bröder. Familjen och sammanhållningen med sina egna var det viktigaste som fanns, enligt mamma. Hon var osvikligt lojal mot sina egna och viljan att hålla samman alla i hennes närmaste krets bar hon med sig hela livet.

Min mamma växte upp och uppfostrades som en lugn och skötsam flicka, mån om att vårda sina egna och aldrig sätta sig själv i främsta rummet. Hennes värderingar bär jag med mig och jag är stolt över att vara min mammas dotter.

Ta hand om varandra och er mamma! /Annie

Moster Anita, kiknande skratt och bingo!

När jag tänker på min moster Anita -faktiskt den enda av mammas syskon som fortfarande lever- så blir jag glad. Ingen kan skratta som Anita!!! Hela hon skrattar, kroppen, ansiktet, rösten. Vem kan hålla tillbaka när min moster brister ut i ett hejdlöst fnitter?

Många minnen har jag av min moster så jag vet knappt var jag ska börja. När hon jobbade på Astlinds och gav mig månadskoppar i present varje gång jag fyllde år? Idag har jag alla kopparna prydligt nedpackade i min brudkista och jag väntar bara på en bra plats att få packa upp dem på. Så glad jag var att få dessa koppar som var så vackra. En särskild blomma för varje månad…

Eller ska jag börja med djur? Jag minns hur Anita tog en katt från oss. Mysen hette han och var rödgul om jag inte minns fel. Vi behöll själva Pysen, en gråspräcklig katt.

Ludde glömmer jag aldrig!!! En ettrig liten grå dvärgpudel som älskade sin familj. Men när han var i bilen skyddade han sitt revir mot allt och alla. När vi kom i närheten av bilen högg han mot oss genom bilrutan. Men utanför bilen var han hur snäll som helst men det var den egna familjen han var lojal mot.

Kan man nämna Anita utan att prata om Lennart? Hans passion för fotboll lämnar jag därhän, den är oomtvistad. Från början var han ett osvikligt fan av Ramunder och sedan en trogen medarbetare till SIK. Men vad jag framför allt minns från alla somrar i Sundhaken med alla syskonen Hjelm var att Lennart var den som alltid lekte med oss barn. Han kunde leka, skoja och busa i all oändlighet och hans tålamod tog aldrig slut.

Min son Fredrik var ofta hos mormor på onsdagar när Anita kom på besök. En dag skulle de sätta honom på prov. De frågade honom vem som han trodde var äldst av systrarna. Fredrik tittade fundersamt på sin mormor och hennes syster. Slutligen konstaterade han:- Du, mormor är ju skrynklig i ansiktet. Sedan fortsatte han: -Men du Anita är ju tjock så du har inga skrynklor….” Fredrik redde inte riktigt ut situationen med vem som var äldst men ett gott skratt blev det för alla…

Ett annat minne är när Anita fyllde jämt.Vi busade till det och åkte till Alvik kl 24 och släppte in min labrador som fick hoppa upp i hennes säng och väcka henne. Minen var oslagbar….

Men starkast är nog minnet av när mormor och Anita åkte på bingo Folkets hus varje tisdag. Ingen av dem hade körkort så otaliga gånger har jag stått utanför med bilen och väntat på att bingon skulle ta slut och sedan skjutsa hem dem.

Idag är jag glad att min moster finns fortfarande. Och jag borde hälsa på henne oftare…

Ta hand om era levande mostrar och varandra! /Annie

Kärleken till en katt

Catiz kom in i mitt liv för ca 4 år sedan. Jag tyckte vi behövde nytt blod och nya färger bland katterna på gården. En annons ”sköldpaddsfärgad katthona 1 år gammal” fångade min uppmärksamhet. Jag ringde, åkte dit och fick veta att Catiz behövde få komma till landet där hon fick vara ute. Hon trivdes inte med att vara inne. Familjen bodde precis intill E22:an och var rädd att hon skulle bli påkörd.

Det ska gudarna veta att Catiz inte passade som innekatt. Hon hade bara hunnit flytta in hos oss då vi upptäckte en liten egenhet hos henne. Var inte dörren öppen så fick hon väl öppna den själv helt enkelt! Och det gjorde hon direkt och fortsatte med hela livet. Obekymrad lät hon bli att vänta på att någon skulle öppna åt henne. Hon tog helt enkelt saken i egna händer och hoppade på dörrhandtaget tills dörren öppnades. Vintern kom och minusgraderna men Catiz fortsatte öppna dörren när det passade henne. Min dåvarande sambo var föga imponerad och muttrade att ”den där katten är för smart för sitt eget bästa”. Samtidigt som han sneglade på hagelbössan föreslog jag kattlucka, vända på handtaget mm. Catiz fortsatte leva sitt liv obekymrad om vad hon ställde till med. Egensinnig, mån om sin frihet, tillgiven och oerhört nyfiken.

Nyfiken ja! Catiz ville vara med där det hände saker. Gick jag ut, följde hon med. Hämtade jag hästarna trippade hon bakom mig. Gick jag in i huset följde hon efter. Hon ville vara med där det hände saker. Blev det för lugnt tog hon saken i egna tassar och stack ut på äventyr.

När hon blev kattmamma för första gången märkte man direkt att detta var hon skapt till. Så många underbara, fina kattungar hon gett liv till. Hon präglade sina ungar på ett helt fantastiskt sätt. En mamma som alltid var där men som peppade sina ungars nyfikenhet och fostrade dem till att klara sig själva. Hennes kattmammekärlek för sina ungar var rörande att se. Hon var en riktig hönsmamma så katt hon var.

När jag flyttade till stan för ca ett år sedan var jag lite orolig för hur Catiz skulle ta det. Göra henne till innekatt var helt otänkbart. Att hon skulle komma hem om jag släppte ut henne var jag inte ett dugg orolig för.

Catiz trivdes som fisken i vattnet i stan. Tro det!!! Hon gick till Kockens och blev matad med köttbullar. En kväll fick jag hämta henne på Söderköpings brunn. Kocken mötte mig i baren med Catiz i famnen och berättade att hon hade fått räkor av honom i köket. Hon hälsade på Röda Korset, ICA-Trollet, Jannes hembageri. Hon blev inlåst en natt på Anders blommor och lyckades utlösa larmet så att Securitas fick rycka ut. Nåja, alla uppskattade kanske inte Catiz nyfikenhet och vilja att vara med överallt. En öppen dörr var för Catiz ett outforskat äventyr. Hon var f ö en flitig gäst hos socialförvaltningens kontor och fick godsaker även där. Inte alla katter som ena dagen uppbär försörjningstöd för att nästa festa loss på Söderköpings brunn med havets delikatesser.

Aldrig tidigare har jag träffat på en sådan katt som Catiz. Nyfiken, kreativ, egensinnig, påhittig, lojal, tillgiven och med en omättlig lust att vara med där det hände saker. Inte utan att jag ibland kunde känna igen mig själv i henne…

På skärtorsdagsmorgon kvart i 8 ringde telefonen. En kvinna med bruten röst undrade om jag hade en katt som hette Catiz. Jo, hon var påkörd. Nej, hon hade inte överlevt… 50 meter från vårt hus hade hon sprungit ut framför bilen som inte hade en chans att stanna.

-Dumma, dumma älskade katt!!! Jag trodde du var smartare är så… Jag såg ju hur du brukade vänta tills bilarna åkt förbi….

Det var en dingding dag milt sagt. Jag skulle arbeta 20 minuter senare. Mina elever skulle ha prov. Jag skulle åka till Stockholm och vara med i Bolibompa med mina kaniner vid lunchtid. Jag hann inte tänka efter… inte känna…

Jag hämtade Catiz vid vägen. Hon låg fint ihoprullad som att hon sov. Jag la henne i bilen och senare samma dag begravde jag henne ute vid stallet. En tanke slog mig att det kanske inte var en slump att hon blev påkörd just under påsken. Jag hoppas hon återuppstod på den tredje dagen och får springa fri på de evigt gröna kattängarna och jaga möss.

Catiz var MIN katt. The one and only. Helt oersättlig. Och ja, jag sörjer henne och saknar henne något fruktansvärt. Hon var bara en katt och hon fick ett för kort men lyckligt liv i frihet. Men hon fattas mig. Älskade kattskrälle….

Ta hand om era katter och varandra/Annie

Morbror Janne, snällheten och envisheten

Nu har turen kommit till att berätta om min mammas yngste bror, Jan Hjelm. Genast blir det tuffare för mig för Janne är utan tvivel den morbror som jag har levat närmast under åren lopp, inte minst under vår tid i Sundhaken. 1963 började morfar och mormor hyra det stället på Norra Finnö av Mörner i Torönsborg tillsammans med Janne som var den av syskonen Hjelm som uppskattade och värdesatte stället mest.

Janne beskrivs kort och gott enklast med följande ord som säger allt om honom enligt mig: oerhört snäll, vansinnigt envis och en enastående hantverkare!

Snäll, ja det var han verkligen. Det fanns inte i hans värld att önska någon illa. Han var helt enkelt ursnäll. Övriga försök till beskrivningar är överflödiga. Hur djupt man än grävde så gick det inte att hitta något ont i honom. Jag saknar honom något oerhört och är så glad att han var min morbror. Alla minnen jag har från Birgittagatan, Lärkstigen, Sundhaken värmer mig inombords.

Envisheten var det sen ja… Han var inte ensam om det bland syskonen Hjelm men frågan är om han inte vann över alla sina syskon. Att ge sig in i en diskussion med Janne när han bestämt sig var lönlöst. Hade han bestämt sig så hade han. Tyvärr var inte hans envishet alltid till hans eget bästa. När han fick en spik i foten sa han envist att det skulle gå över trots att alla i hans omgivning var oroliga. Det slutade med kallbrand och att han fick amputera foten men även detta öde bar han med jämnmod.

Sen har vi hantverket. Janne jobbade på cementgjuteriet i Söderköping. Han var en av få som kunde gjuta cement i sandformar. Han gjorde kanoner, tavlor med olika cementmotiv och hans skicklighet var enorm. På lediga stunder ägnade han sig gärna åt finsnickerier och att svarva föremål i olika träslag. I min ägo har jag ett kakfat och en sockerskål svarvat i körsbärsträ som jag inte skulle sälja om jag så fick en miljon…

Att förhäva sig eller göra sig märkvärdig var inte Jannes melodi. En anekdot är när jag och min dåvarande sambo Henka hyrde lillstugan i Sundhaken. Det var dags att rödfärga båda husen och greve Mörner stod för rödfärgen men hyresgästerna stod för arbetet. Min sambo hade aldrig målat med falu rödfärg innan men rådet från Janne var glasklart: ”Dä ä bare å blaske på”.

Många fina och roliga minnen har jag från morbror Janne men ett vill jag särskilt lyfta fram:

En gång om året skulle dasset i Sundhaken tömmas. Det var Jannes jobb och det gjorde han varje midsommaraftonsmorgon. Arbetet inleddes med en ordentlig sup och sen forslades den stinkande tunnan bort och grävdes ner. Jag är honom oerhört tacksam för jag slapp hjälpa till. Och alla fantastiska midsomrar som därpå följde och som jag har firat i Sundhaken med släkt och vänner, tackar jag Janne och Ingrid för liksom mina kusiner Magnus och Lena.

Och apropå envisheten: När min son gick i mellanstadiet fick jag vid varje utvecklingssamtal höra att han var så envis och ville göra saker på sitt sätt. Han räknade ut mattetal men inte på det sättet som fröken ville. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”ja ja, han har att brås på. Envisheten och att göra saker på sitt sätt och att det ändå blev rätt till slut…”

Någon gång i februari eller mars 2007 var jag på röntgen på Vrinnevisjukhuset med min son som hade skadat foten. I väntrummet möter jag Janne och hans fru Ingrid. Han såg allt annat än pigg ut men ändå kom det som en stor chock när han kort därefter lämnade oss.

Jag saknar min morbror men är oerhört tacksam för alla fina minnen han gett mig!

Ta hand om era morbröder och alla snälla människor/Annie

Morbror Lasse, hederlighet och dåtiden

Min mammas näst äldste bror hette Lasse. Utav de 5 syskonen var det han som hade läshuvud och fick gå i realskolan. Lasse var en tänkare, som höll hårt på sina principer om rätt och fel. En stor del av sitt liv ägnade han åt släktforskning och det är honom vi kan tacka för att vår släkts historia har studerats minutiöst noga och nedtecknats i detalj så långt tillbaka som kyrkböckerna sträcker sig. Vår släkt var sin byggd och sina rötter trogna och det var Lasse också. Av syskonen var nog Lasse den som starkast inkarnerade drag och egenskaper från båda sin föräldrar, min mormor och morfar, på gott och ont…

För Lasse var allting bättre förr. När slutade förr? Ja, troligtvis någon gång på 50-talet. Därefter gick det utför…

Vad var det som hände egentligen? Efter examen på realskolan fick Lasse arbete på en advokatfirma i Norrköping. Hans arbete bestod bl a i att hjälpa kunder med redovisning och deklarationer. Han var extremt plikttrogen men han hade också en oerhört stark känsla för vad som var rätt och fel. Att försöka lura Staten på skatt, försöka komma undan med ekonomisk vinning för egen del var det värsta Lasse visste. Det var det ultimata moraliska förfallet i hans ögon. Så gör man bara inte. Hans tid på redovisningsbyrån blev inte lång och han sa upp sig på egen begäran…

Lasse växte upp i arbetarklassmiljö under folkhemsbyggets tid. En period då det inte var självklart att barnen fick läsa vidare. Av 5 syskon var han den som fick den ynnesten, inte utan umbäranden från morfars och mormors sida. Han var den som fick studera och det kostade pengar. Han var den av syskonen som ville ta studentexamen och det var han som också fick chansen.

Liksom hela familjen Hjelm var Lasse trogen de socialdemokratiska värderingarna. Landet byggdes med hjälp av Erlander, togs över av Sträng och Olof Palme. Solidaritet, hederlighet, plikt var osvikliga principer. Landet skulle byggas underifrån och alla skulle hjälpa till och bidra proportionellt efter sin förmåga. Lasse växte upp under en tid då klasskillnaderna var påtagliga, då arbetarnas rättigheter inte var självklara. Detsamma gällde kulturens område. Vilhelm Moberg var nationalskalden. Dan Andersson var poeten framför alla. Resten hörde till finkulturen. Lasse var sin klass trogen uti fingerspetsarna.

I sin ungdom var han förlovad. Förlovningen ägde rum någon gång på 50-talet i Kisa. Utan förvarning slog flickan upp förlovningen och även om ingen pratade om det visste alla att det var något som han tog fruktansvärt hårt. Efter det levde han själv, bodde hemma långt upp i vuxen ålder. När han och jag pga vårt gemensamma intresse för lokalhistoria vid ett tillfälle besökte emmigrantmuséet i Kisa nämnde han helt kort sin ungdoms stora sorg.

Efter anställningen på advokat/redovisningsbyrån i Norrköping började Lasse arbeta på Makroplast i Söderköping och där arbetade han fram till sin sjukpensionering. Plikttroget åkte han till sitt arbete på cykel varje dag . Där började han också arbeta fackligt. Sina principer för heder och känsla för att alltid göra rätt för sig bar han med sig in i sitt nya arbete. Det berättas att han för sina fackliga uppdrag fick ett arvode, en struntsumma, som han deklarerade för som inkomst. Följden blev att alla andra fackligt aktiva på Makroplast blev tvungna att deklarera för samma inkomst. Det sågs inte med blida ögon av alla men för Lasse var det en självklarhet. Rätt ska vara rätt!

På äldre dar flyttade han hemifrån, till egen lägenhet på Ringvägen. Svårt märkt av sin lungsjukdom kunde han med möda ta sig till Brittas Livs en gång om dagen för att handla mat. En gång upptäckte han när han kom hem att kassörskan hade gett honom för mycket växel tillbaka när han handlat. Det rörde sig inte om många kronor. Något sådant klarade inte Lasses samvete av så trots sin lungkapacitet på mindre än 25 % gick han tillbaka till affären för att lämna tillbaka de kronor han fått för mycket.

Lasse var den av syskonen Hjelm som först lämnade jordelivet, januari 1996 om jag inte minns fel. Hans liv var i mångt och mycket tragiskt men jag kan ändå bara minnas honom med glädje och värme. Jag beundrade då och beundrar fortfarande hans principfasthet och känsla för rätt och fel även om det inte alltid var till gagn för honom själv. Jag såg upp till honom för hans passion och kunskap om lokalhistoria. Och han bar sitt öde och sina livsval med jämnmod, osviklig sin tro på heder och rätt.

Ta hand om varandra, er heder och er dåtid/Annie

Min morbror som var överallt

Min mammas äldsta bror hette Mutte. Eller, nja, så hette han inte förstås. Egentligen hette han Rolf Hjelm men det var det nog inte många som tänkte på eller ens visste om. Han lär ha fått sitt smeknamn som liten då någon med anspelning på hans öron lär ha sagt: ” Du är som en liten vingmutter, du”. Inte vet jag om det är sant…

Mutte var äldst i syskonskaran Hjelm, 11 år äldre än min mamma. Vid närmare eftertanke var han en riktig storebror. Lugn, trygg och brusade aldrig upp. Jag kan aldrig minnas att jag sett honom arg när jag tänker efter. Det var också honom många av syskonen litade på, hans omdöme och positiva syn. Min mamma såg upp till sin storebror, det vet jag.

Det jag framför allt minns av min morbror, var att han var överallt. Ja, så kändes det i alla fall. Han var överallt och han var så självklar. På stan på sin cykel kunde man träffa på honom flera gånger samma dag. När jag var ute med min hund i motionsspåret så vem mötte jag där, mitt ute i skogen, om inte Mutte? När man kom till mamma satt han där och fikade och pratade, skojade och skrattade.

Närsomhelst kunde han hoja förbi och hälsa glatt. Det tog många år efter att han var borta som man slutade vänta sig att han skulle dyka upp lite varstans. Alltid lika glad och social. Jag kan se honom framför mig än idag.

Varje onsdag förmiddag kom han till mamma med fikabröd så kunde de och vi sitta där och prata och skratta om ditt och datt i flera timmar. Min mamma uppskattade de fikastunderna enormt. Vad de pratade om? Ja, allt mellan himmel och jord. Folk, händelser, vardagsliv, samhällsfrågor. Ja, allt möjligt helt enkelt.

Ett annat starkt minne från min morbror var när fick 10 000 volt igenom sig. Han jobbade som elektriker på Elverket och den dagen då det blev strömavbrott i hela Söderköping var det ingen av oss som anade att det var Mutte som hade råkat ut för en olycka. Som tur var klarade han sig utan allvarliga sviter efter den olyckan. Utan några kunskaper om elektricitet vill jag minnas att det var tack vare att det var låg ampere och att strömmen inte passerade hjärtat. Men ordentligt rädda blev vi.

Jag minns min äldsta morbror som en social person, som pratade och skrattade, som var utåtriktad och gärna umgicks med folk, i synnerhet efter att han blivit änkling Ett tag åkte han motorcykel på gamla dar. Då var han rätt cool ! Inte alla som hade en sån morbror…

Mutte var så självklar, så närvarande. Han var överallt även om han inte var där. Så kan jag känna fortfarande när jag tänker på honom.

Ta hand om varandra!/Annie

Mormor, familjen och alla andra

Min mormor hette Tyra Hjelm. Hon föddes i juli 1912 och dog 1989.

I början av mars 1989 lämnade hon oss. En sorgens dag för oss men förmodligen en lättnadens dag för mormor…

Jag bodde och läste i Lund. Jag minns att mamma ringde och berättade att mormor var sjuk och låg på lasarettet. Läkarna hade upptäckt ett bråck på aorta. Det talades om att flyga ner mormor till Lund för operation. En riskfylld sådan. Annars skulle hon inte överleva.

Stor kalabalik. En helikopter skulle landa vid vårdcentralen i lilla Sörping. Sedan blev det tyst. Någon sa att att hon var för svag för att klara en operation. Eller för gammal. För oss anhöriga var det 100 % beredskap ena dagen, total tystnad den andra.

Jag bakade julgodis. Sliskig söt nougat, knäck, choklad med russin i. Jag hade hört att mormor hade slutat äta och nu skulle jag se till så hon fick i sig energi så hon orkade kämpa.

Jag åkte hem och begav mig till sjukhemmet där mormor låg. Med galghumorn som vapen skojade vi med mormor och tittade på hennes tunna ben: ”Det där är inte mycket till att koka soppa på.” Mormor skrattade.

Jag stannade hos mormor och försökte få henne att äta mitt hembakade julgodis. Hon stoppade en bit i munnen men klarade inte att svälja. Den söta chokladen åkte runt i munnen och sedan ut genom mungipan. Hon tittade på mig och sa med sorgsen men ändå stark och envis röst:

-Annelie! Jag vill inte!

Jag grät och sa: -Mormor, du måste! Men hon tittade bara på mig med fast och sorgsen blick.

Och jag förstod! Mormor var färdig! Morfar fanns inte längre. Hennes barn klarade sig utan henne. Hon var färdig!

Älskade mormor! Du som höll oss samman. Du som älskade din familj, dina barn och barnbarn mer än dig själv. Vad jag saknar dig!

Mormors mor hette Karin Andersson. Karin och mormors pappa var kusiner och mormor föddes när Karin bara var 15 år. Vilken skandal! Mormor växte upp hos sina morföräldrar. Senare fick hon en rad helsyskon. Men mormor var äldst. Kanske den som fick bära sina föräldrars skam (inte för att de var kusiner utan för att de var ogifta).

Var det därför familjen och de egna blev så viktiga för mormor?

Morfar satt i fullmäktige, var social och utåtriktad.Han tog på sig kostymen och gick på möten. Mormor var hemma och hela hennes värld kretsade kring hennes familj. Allt annat var oviktigt.

Jag minns kakburken. Jag minns fredagarna när alla mammas syskon samlades för att diskutera politik. Hur de eldade upp sig, argumenterade, försökte hitta luckor i varandras resonemang trots att alla var rörande överens i kärnfrågan. Arbetare med kamp i hjärtat och strid mot alla sociala och klassbetingade orättvisor.

En gång i veckan åkte mormor och handlade i Hageby centrum. Mamma skjutsade henne. Med alla kuponger som skulle lösas in tog det minst en timme. På tisdagar åkte hon och min moster till Folkets hus och spelade bingo. Först var det jag som hämtade dem när det var slut ca 21.30. Senare blev det min lillasyster.

I grannkvarteret hade man respekt för fru Hjelm. Men hon verkade inte ha behov av någon, inget socialt umgänge. Hon hälsade artigt men inte mer. Men när alla hennes barn och barnbarn kom för att umgås på fredagarna så njöt hon. Vi var viktigast. Det var kring oss hela hennes värld kretsade.

Hennes lojalitet mot familjen var villkorslös. Någon diplomat var hon knappast. I alla lägen kunde familjen räkna med mormors absoluta och fulla stöd. De andra brydde hon sig inte om.

Ogärna lämnade hon hemmet. Utanför kände hon sig obekväm, i synnerhet på tillställningar med andra hon inte kände. Envis var hon också. Som jag fick tjata för att hon skulle komma på min studentfest. Men hon kom till slut för att hon förstod att jag så gärna ville det.

För mormor fanns bara vi. Resten var bara alla andra.

Ta hand om era familjer och varandra! /Annie

Morfar, rötter och hjärtan

Min morfar hette Knut Valentin Hjelm. Han var född 1909 och dog 1981. Hans mamma och kyrkböckerna kunde aldrig komma överens om han var född den 10 eller 12 december…

Idag är det min morfars namnsdag. Jag minns honom så väl. Snällare människa fick man leta efter. Under mellanstadiet skjutsade han mig på sin vita moped, som såg ut som en vespa, till Brobyskolan. Sista julen med honom minns jag att han klappade på sitt knä när tomten skulle komma och jag satte mig där fast det var ju så PINSAMT!!! Jag var ju 13 år! Då ska man inte sitta i morfars knä. Men jag ville inte göra morfar ledsen utan satte mig och det kändes så GOTT. Jag skämdes och var varm inombords på samma gång. När han inte längre fanns ett drygt halvår senare var jag så glad och tacksam att jag fick sitta i hans knä under vår sista jul tillsammans.

Morfar hade fru, 5 barn och massor av barnbarn. Men bredvid hans sjukhussäng, på nattygsbordet, stod ett fotografi av hans älskade hund, en labrador som hette Pia. Som vi skrattade och skämtade om detta. Det sägs om morfar att när han gick till Konsum med Pia så lämnade han henne utanför utan att binda henne. Om han sa åt henne att stanna kvar så rörde hon sig inte ur fläcken. En dag sökte personalen i affären upp morfar när han höll på att handla. De tyckte så synd om Pia som fick dörren på sig när den öppnades automatiskt varje gång en kund gick in…

Min morfar var av knektsläkt och deras knekttorp fick ge namn åt kommunens soptipp. Jo jag tackar jag! Inte alla som har en släkt som har fått ge namn åt en soptipp, Hjelmsborgstippen (försök inte stava det med ä!!!). Min morfar hade en bror som dog i spanska sjukan på 1920-talet. I familjen föddes också två tvillingar som lär ha varit så små så att min mammas farmor badade dem i en tekopp. De dog så småningom. Inte vet jag, men berättelserna jag hört lever vidare inom mig.

Morfar var gift med min mormor, Tyra. Hon hade ett väldigt bekymmer om kajorna i lasarettsparken. Särskilt lade hon märke till en som hade skadat benet och inte kunde skaffa mat til sig själv och sin fru. Mormor gick dit varje dag med mat tills benet hade läkt. Men det är en annan historia som jag tänker berätta om en annan gång.

Idag, på min morfars namnsdag, fyller jag år. När jag var liten fanns ingen S:t Valentin, ingen alla hjärtans dag. Det var bara min födelsedag. Punkt slut. Jag fick massor av Wahlströms böcker om Vitnos och Vips. Det var det som räknades.

Jag föddes för 46 år sedan, som resultatet av att min mamma och pappa hade blivit kära i varandra. Det tackar jag dem båda för! Jag har fått det berättat för mig. Min pappa låg i lumpen, körde som en galning i snöstorm men fick inte komma in på BB för det fick inte papporna på den tiden. Mamma var jätterädd för jag var så tjock så mina ögon syntes knappt. Hon hade fött en dotter två år tidigare som hade dött vid födseln. Flickan hette Ingela (som min faster) och var född den 26 november (samma dag som min dotter Lovisa).

I dagarna har det skapats en facebook-grupp ”Söderköping nu och då”. Människor lägger upp bilder från förr på människor och platser. Och plötsligt färdas man tillbaka i tid och rum. Man minns. Man känner. ”Kommer du ihåg…?” ”tänk när vi…” En gemensam bakgrund som skapar samhörighet.

Vi kan bara konstatera att våra rötter är viktiga. Det är där vi tar avstamp för att leva i nuet och ta oss an framtiden.

Att ditt hjärta slår beror på beslut fattade av människor för länge sedan.

Ta hand om era rötter och hjärtan/Annie

Valentin

Stora människor

Jag har sett äkta kärlek på nära håll. En kärlek som inte villkorar och ställer krav. Sann kärlek byggd på acceptans och förståelse.

Människor som prövats och svikits. Människor som drabbats av sorger och oförrätter och som hade haft all anledning att bli besvikna och bittra.

Människor som väljer att fortsätta älska, förstå, förlåta och försonas. Inga hårda ord, ingen bitterhet. Bara en stor öppen famn.

Var får de sin kraft ifrån?

Ni är mina förebilder. Må ni bli tusenfalt gengäldade.

Ta hand om varandra! /Annie

fred och kärlek