om läxor och tappade sugar

Världen är full av tappade sugar och många har skapats i skolans värld.

Jag tillhör dem som anser att läxor och hemarbete inte hör hemma i en modern skola i det samhälle som vi lever i just nu.

Jag är inte ensam om att tycka detta men det finns säkert många som höjer på ögonbrynen, kanske rynkar på näsan eller t o m fnyser. Vadå? Ska inte ungarna ha läxor? Hur ska de då lära sig något?

En skola där vi måste ge eleverna läxor och hemarbete är för mig en misslyckad skola. Det är som att säga: ”Tyvärr! Här kan vi inte erbjuda dig inlärning och kunskapsinhämtning men om du tar hem ditt arbete istället och ber dina föräldrar hjälpa dig så kommer det nog att gå bra. ” I bästa fall kan en välutbildad och/eller engagerad förälder hjälpa eleven att lyckas med skolarbetet. I sämsta fall får eleven klara det helt på egen hand. Tyvärr gäller det sistnämnda för en stor del av våra elever, däribland dem som har det tuffast att klara de högt ställda kraven i skolan.

Ska inte utbildning ske i skolans värld, på skoltid med kunniga och professionella pedagoger? Att lägga över ansvaret på eleven själv eller hemmet är att ytterligare urholka läraryrkets status. Klyftorna ökar och förtroendet för skolan minskar. Elever som har svårt för sig får ännu svårare. Många simmar omkring i okunnighetens bassäng och undrar vilken kunskap de egentligen borde leta efter.

Visst kan en elev som är mån om att lyckas i skolan läsa på lite extra inför ett prov. Eller varför inte ägna lite extra tid åt ett ämne han/hon är intresserad av. Men i samma stund som vi förflyttar själva inlärningsprocessen till utanför skolans väggar är vi illa ute och underminerar vår egen betydelse som lärare. Skolan abdikerar från sitt ansvar som garant för utbildning. Läxor och hemarbete ska vara frivilligt, inte ett obligatorium. För elever som har det svårt är sällan (aldrig?) läxor lösningen på problemet. Mer gröt åt den som har svårt att svälja gröten. En elev som har svårt för matte lär sig att räkna bättre i närvaro av en mattelärare (inte med en förälder om inte denna råkar vara just mattelärare vilket inte alla föräldrar är). En elev som ska skriva en uppsats i svenska eller analysera en roman lyckas med största sannolikhet bättre under handledning av en svensklärare.

Idag går många elever från högstadiet och uppåt i skolan från ca 8.15 till 15.30 en vanlig dag. De ska dessutom ta sig till och från skolan vilket kan ta alltifrån 10 minuter till 1 1/2 timme eller mer. Det är ganska en rimlig arbetsdag för en ungdom från 13-19 år. Många har hobbies och fritidsintressen. De vill umgås med vänner och familj. De behöver äta, sova och återhämta sig. Ska dessa ungdomar då behöva ägna ytterligare en eller flera timmar åt skolarbete varje dag?

Många elever som är ambitiösa och har höga krav på sig att lyckas i skolan känner stress och riskerar att bli utbrända. De som har svårt för sig slås ut och känner sig misslyckade. Vill vi inte vara en kunskapsnation där vi både tar vara på individers inneboende kapacitet och stöttar dem som annars riskerar utanförskap?

För mig är en lyckad skola en sådan där eleven kommer på morgonen och går hem på eftermiddagen och har lärt sig nya saker, utökat sina färdigheter, breddat sin förmåga att analysera och reflektera. En elev som går hem och har vidgat sina referensramar. Men då måste tiden i skolan bli effektiv inlärningstid och lärare ska syssla med det som lärare ska göra, nämligen undervisa.

Idag finns det elever som kanske ägnar 50 % av tiden i skolan till inlärning, ibland mer men ibland mindre. Eget arbete på lektionstid blir till småprat, chill i fiket eller hänga i soffan. Man glider in på FB, kollar mobilen, drar iväg ett sms eller slinker in på ett spel. Ibland beger man sig till biblioteket för att leta efter svar på frågor man inte vet hur de ska ställas. Många elever jag har pratat med säger att de utnyttjar max 40 -60 % av sin kapacitet i skolan. Många säger ” Jag gör klart det här hemma i stället för där kan jag koncentrera mig bättre.” Vilket är sant ibland men ofta inte men ändå ett stort misslyckande för skolan som jag ser det. Ska inte skolan vara den plats där eleverna får arbetsro, kan koncentrera sig och arbeta effektivt med handledning från professionella pedagoger? Ambitiösa elever stannar hemma en hel dag för att läsa på inför ett prov eller en redovisning…

Under tiden ägnar läraren en stor del av sin arbetstid till administrativa sysslor, dokumentation, läsa och svara på mail, delta i möten och de fantastiska lektionsuppläggen, efterarbetet, samtal och möten med elever får skjutas åt sidan till en annan gång… som sällan kommer.

Ingen vuxen yrkesarbetande skulle acceptera att konstatera: ”Jag fick ingen arbetsro på jobbet idag så jag gör klart det hemma ikväll istället”. Varför ska våra ungdomar behöva göra det? Ingen mår bra av en gränslös tillvaro och ungdomar behöver lära sig planera och strukturera. I stället kastas de in i en tillvaro där ansvaret läggs över på dem själva, ett ansvar som några men långt ifrån alla klarar av.

Som svensklärare blir jag lite kluven inför det här med läsning av skönlitteratur… ska man verkligen lägga värdefull lektionstid på läsning? Är det inte bättre att man ger eleven i uppgift att läsa klart boken hemma? Läsning är ju så oerhört värdefullt, det vet vi alla som arbetar inom skolans värld. Men tänk om eleverna skulle börja läsa självmant om inte deras kalender och dåliga samvete fylldes av skolarbeten som måste göras? Tänk om våra elever kunde hitta tillbaka till lustläsningen? Så underbart! Idag läser väldigt få ungdomar skönlitteratur om de inte måste. Tänk vad de går miste om…

Jag tror på en skola som kan erbjuda lugn och effektiv inlärningsmiljö. En skola där tid och resurser läggs på rätt saker. En skola där varje elev möts just där den eleven befinner sig i sin utveckling och lotsas vidare. En skola som strävar efter att ge alla stimulans och rätten att lyckas. En skola som präglas av kreativitet och ömsesidig respekt mellan elever och lärare. En skola där alla är ense och måna om att det måste vara en bra arbetsplats för alla!

Ta hand om varandra och er arbetstid! /Annie